Harry Potter och den flammande bägaren

Dags för ytterligare en trolleritermin på Hogwarts för Harry och hans vänner. Den här gången får det unga skådespelargardet finna sig i att lämna utrymme åt en hel del nya karaktärer. Och just nymodigheter är precis vad som personifierar den fjärde Potter-filmen som tar ett avskärmande kliv bort från sina föregångare. Redan i inledningsscenen står det klart att man i och med den fjärde filmen börjar på ett helt nytt kapitel i Harry Potter-sviten. Istället för de gemytliga traditionella öppningsscenerna i Harrys fosterhem som kickstartat de tre första filmerna slängs vi här direkt in i en feberaktig mardröm som anger mycket av tonen för resten av filmen.

Handlingen som kretsar kring Harrys deltagande i en ärorik men livsfarlig trollkarlstävling är betydligt mer actiondriven än vad vi vant oss vid. Förvisso så var även Azkaban-filmen betydligt mörkare och flirtade med en lite äldre publik, men här i Harry Potter och den flammande bägaren skulle jag vilja hävda att det fullbordas ett koncept som uppenbart går ut på att sudda bort det tidigare extremt barnvänliga anslaget och istället blicka lite mer mot Sagan om Ringen och Star Wars-fansen. Och det är inte utan att jag blir aningen besviken. Det känns inte riktigt lika hemtrevligt på Hogwarts längre och den sköna brittiska känslan går lite förlorad någonstans på vägen.

Om jag förstått det rätt så är den fjärde boken den klart innehållsrikaste av samtliga utgivna Harry-böcker vilket märks. I sin iver att få med så mycket som möjligt kör regissören Mike Newell på i ett raskt tempo där scener knappt hinner avslutas innan nästa händelse kläms in. Det lämnas heller inget utrymme åt Harrys fosterfamilj och de som diggar Draco och hans ultrablonda syntfrissa lär bli besvikna eftersom han knappt har en replik i filmen. Istället etableras några nya karaktärer, till exempel Viktor Krum som är Harrys konkurrent i tävlingen och Rons konkurrent i kampen om Hermiones uppmärksamhet. Emma Watson som spelar Hermione går förresten från klarhet till klarhet, dessutom kommer hon vara skrämmande lik Keira Knightley rent utseendemässigt om några år.

Den här recensionen har vid det här laget blivit rena rama klagomuren men jag vill inflika ytterligare en sak som stack lite i ögonen. I de tidigare filmerna har Hogwarts varit lite av en skyddad verkstad som förvisso existerat parallellt med det moderna samhället i övrigt men barnen verkar ändå inte ha påverkats så mycket av sin samtid och världen utanför skolan. Här i fjärde filmen kryper det moderna inflytandet in på skolan på ett annat sätt, jag hade till exempel väldigt svårt för rockbandet som spelade på balen och den ungdomskultur som barnen plötsligt blev en del av. Det hade aldrig skildrats på det sättet i de första filmerna. Vem vet, i nästa film kanske det är dags för ytterligare moderna inslag och Harry åker till en skönhetsklinik för att plastikoperera bort sitt ärr i pannan. Skämt åsido, jag tycker att det har känts behagligt att Hogwarts-världen befunnit sig lite utanför resten av samhället och vill gärna att det förblir så.

Utvecklingen till trots är Harry Potter och den flammande bägaren en visuellt oklanderlig äventyrsfilm i magins tecken. Drakscenerna, balen och världsmästerskapet i quidditch är fantastiska att se och underhållningsvärdet är fortfarande skyhögt. Även om man i och med denna filmen slagit in på en ny linje så tror jag att förändringarna kan vara av godo på sikt. Det är aldrig tacksamt att inleda en ny era och jag tror att nästa Potter-film kommer att ha kurerat sig från barnsjukdomarna som denna lider lite av.

Warner fortsätter att spotta ur sig lysande DVD-utgåvor på löpande band. En ljuvligt snygg 2-disc med snudd på exemplariskt ljud/bild och fullt med extramaterial är vad som väntar er om ni investerar i Harry Potter och den flammande bägaren. Och det tycker jag att ni ska göra, om inte annat för att det ser coolt ut att ha alla fyra filmerna bredvid varandra i samlingen.