Havoc (Netflix)

The Raid var märkvärdig när den släpptes (2011), på så många sätt och vis. En brittisk regidebutant på 29 (!) år drog till Indonesien, kontrakterade indonesiska och kinesiska kampsportsexperter, koreografer och skådespelare och satte ihop en lågbudgetfilm proppad av så mycket hårtslående käftpisk att den än idag står sig som något av det bästa som gjorts, sett till ren action. The Raid 2 var även den fräck, explosiv och våldsam medan den gotiska skräckrullen Apostle (2018) var godkänd, som bäst.

Nu är Gareth Evans tillbaka och då med en av årets mest hypade Netflix-filmer. Havoc är en slags tillbakagång till Raid-filmernas hektiska ultravåld och här har Edwards lyckats få loss tillräckligt mycket pluring för att hyra in Tom Hardy, Timothy Olyphant samt Forest Whitaker. Det är stjärntätt, grynigt, smutsigt, rått och dränkt i videovåld enligt gamla skolans mosarstuga. Storyn har vi alla sett förut, 500 gånger. Semismutsig snut med familjeproblem och tvivelaktig moral hamnar i knipa och måste röja loss i den undre världen för att hitta en makthungrig, korrumperad politikers kidnappade son. Polisen i fråga spelas av Tom Hardy, heter såklart Walker och är skriven utan minsta försök till originalitet. Han är en mix mellan McClane och Jericho (End of Days) och den svettige politikerpampen vars son måste fritas, spelas av Whitaker som gestaltar exakt samma karaktär här som i Street Kings, bara sämre och mindre intensivt trovärdig.

Med Havoc har Gareth bevisligen försökt hitta något slags sätt att kombinera kampsports-moset ur Raid med den där stilistiska, klaustrofobiskt teateraktiga känslan ur Sin City med den råhet och grynighet som går att hitta i Max Payne 3. Det har inte fungerat, för honom. Tyvärr. Den här filmen ser för det mesta ut som en riktigt smetigt ful mellansekvens ur ett True Crime-spel från tidigt 2000-tal, med hafsigt infällda skådespelare och en överdriven brusighet ovanpå bilden (för att dölja skavankerna) som irriterar. Storyn är platt och dum, känslan av omfång, plats eller direktion existerar inte och Tom Hardy gör en rolltolkning som för en gångs skull är svår att acceptera. Han växlar mellan fåordigt obevekligt supergrinigt hård, till aningslöst vissen och lite efterbliven vilket i slutändan får lov att sammanfatta detta virrvarr av smörja.

Havoc försöker rida på vigilante-vågen och hypen bakom den har varit ordentlig, inte minst då Netflix kombinerat Raid-gubben med en av vår tids frästa manliga filmstjärnor. Tyvärr lyfter detta aldrig, snarare ligger Havoc nere i en brunn och geggar på med beståndsdelar som stinker av amatörmässighet.