Häxorna i Eastwick

Filmen:
De tre väninnorna skulptrisen Alexandra Medford (Cher), musikläraren Jane Spofford (Susan Sarandon) och journalisten Sukie Ridgemont (Michelle Pfeiffer) bor i den sömniga småstaden Eastwick, Rhode Island. De tre singelkvinnorna är alla missnöjda med sin tillvaro och en helt vanlig torsdag då de har sin obligatoriska tjejträff handlar diskussionen om deras drömman. Omgående flyttar den mystiske miljonären Daryl Van Horne (Jack Nicholson) in i Lenox stora herrgård i staden. Daryl tar hel staden med storm och får de tre kvinnorna på fall. De tre kvinnorna har omedvetet framkallat sin drömman, i form av den småkåte djävulen Daryl Van Horne.

Löst baserad på John Updikes novell med samma namn har regissören George Miller (Happy Feet) tillsammans med manusförfattaren Michael Cristofer gjort en vansinnigt hysterisk skildring av de tre kvinnornas relation med Daryl Van Horne. Den sätter kvinnornas roll i samhället på sin spets och ifrågasätter många av de normer som satts upp. Daryl Van Hornes entré i staden är världsbäst och därefter fortsätter Jack Nicholsons briljans. När han ligger i sängen och småjuckar och säger att han bara är en småkåt liten djävul skrattar jag så snoret sprutar.

Cher, Susan Sarandon och Michelle Pfeiffer gör förvisso klart godkända insatser men det här är Jacks och Veronica Cartwrights film. Veronica spelar hysteriska puritanen Felicia Alden som inser vilken farlig slusk Daryl är, men får kämpa i motlut för att övertyga resten av staden. Hon gör en precis lika over-the-top insats som Jack och tar välförtjänt en del av fokuset från de tre brudarnas gäng. Det som förtar lite av glädjen är det överdrivet fantasifulla slutet men vägen dit är helt klart en minnesvärd resa.

Bilden:
Med sina 24 år på nacken visar Häxorna i Eastwick ålderstecken. Det är VHS-suddigt och någon ny transfer verkar de inte ha bemödat sig med att göra. Bilden är platt och dynamiken är inte den bästa men färgerna är naturliga och bilden är lättsam att titta på. Svärtan är lite grådaskig. Det brusar en del men hellre det än brusreduceringsfasoner som får folk att se ut som vaxdockor. Häxorna från Eastwick levererar på en BD50 med VC-1 kodec och formatet är 2,40:1.

Ljudet:
Inte heller ljudet ger någon extasupplevelse men med tanke på åldern är det förlåtligt. DTS-HD Master Audio-mixen är framtung och lite burkig som en del äldre filmer brukar vara. Dialogen är hyggligt klar och tydlig. Det som överraskade mest var hur snyggt åskeffekterna använder surroundkanalerna. Men det är väl det enda i surroundväg som är värt att nämna. Basen ligger där och trycker till ibland men inte alls lika pricksäker som i nyare filmer.

Extramaterialet:
Inget extramaterial.