Det är förstås något av en motsägelse att säga att Hellboy inte ska vara tecknad för att få ut sin fulla potential - eftersom den till en början var just en tecknad serie. Men jag kan inte låta bli att känna att den där riktiga magin och det där underbara sagoberättandet först infinner sig i de otecknade berättelserna signerade Guillermo Del Toro. Jag var visserligen inte särskilt imponerad av den första filmen, men älskade verkligen tvåan och trots att varenda kotte på jordklotet säger emot mig på den punkten, så är det kärlek när jag tänker på Hellboy 2: The Golden Army. Ren och skär kärlek.
Kanske var det därför som jag blev så gruvligt besviken på den här animerade berättelsen. Guillermo Del Toro har liksom skämt bort oss med sin lekfulla berättarteknik och horderna av fantastiska varelser som fick en att tänka tillbaka på de fina sagofilmerna man växte upp med (Den oändliga historien, Willow med flera). Här är det grått, tråkigt och väldigt Cartoon Networkaktigt. Det ser ut som en tecknad serie från just den kanalen och det behöver visserligen inte innebära något negativt, men med tanke på hur slående den visuella biten är i de otecknade filmerna (ja, det var ett jäkla tjat på mig...), så är det något av ett anti-klimax att behöva kolla på det här trista berättandet. Det blinkar mycket, man använder lite slow-motioneffekter som känns redigt animeaktiga och actionsekvenserna hade gott och väl kunnat bjuda på mer ögongodis än såhär.
Handlingen i Hellboy Animated: Blood & Iron känns som hämtad ur ett avsnitt av Scooby Doo. Hellboy, Abe och Liz undersöker en gammal och hemsökt herrgård där någon är i full färd med att återuppliva en ondskefull (och enligt filmfodralet även "vacker") vampyr från professor Bruttenholms (!) förflutna. Helt plötsligt dras gänget in i ett krig mot varelser som i vanliga fall bara huserar i mardrömmar. De tvingas slåss mot helveteshundar, en jättevarulv och några andra mindre trevliga krabater. Manuset är inte den starka sidan i den här berättelsen och varför det är på det viset tycker jag framgår ganska tydligt av handlingssammanfattningen.
Inte heller animeringarna är filmens starkaste sida. Utan det är skådespelarna som gör den till vad den är. Man skulle kunna låta Hellboy läsa en telefonkatalog och ändå få det att bli underhållande. Det är tack vare Ron Pearlman som har en sån underbar känsla för att låta nonchalant supercool i varenda replik han fäller i Hellboys skepnad. Man kan inte stå emot den charmen. Det är bara att värja sig och skratta sig fördärvad över de roliga kommentarer som Pearlman fäller under filmens gång. Hans samspel med de andra karaktärerna är briljant och faktum är att det är han som gör de andra så pass bra som de nu också är. Selma Blair är precis som i filmerna det svagaste kortet, men man accepterar hennes brister eftersom det här är Pearlmans show och ingen annans.
Hellboy Animated: Blood & Iron ska inte under några som helst omständigheter misstas för någon barnfilm. Många gör just det när de upptäcker att en film är tecknad. Det ligger liksom instansat i skallen på så många att tecknad film innebär barnfilm - och någon sådan är det verkligen inte på tal om när det gäller den här animerade filmen. Det är en våldsam, intensiv och stundtals ganska brutal historia som man inte bör visa för de allra minsta i familjen. Vem ska se den då? Tja, de allra mest fanatiska Hellboyfansen har förstås en hel del att hämta, men vi som älskade filmerna och då i synnerhet tvåan fastän vi aldrig läst serietidningen kan med gott samvete skippa det här och istället ögna igenom The Golden Army för sextiosjunde gången i följd. Det är betydligt mer givande, faktiskt.
DVD:n från Sony håller riktigt, riktigt bra kvalité. Bildmässigt är det skarpt och fint med bra svärta och fina färgnyanser. Ljudmässigt bjuds vi på ett mustigt 5.1-spår som får subben att brumma friskt och skapar en härlig ljudmatta i rummet. Extramaterialet består av ett trevligt kommentarspår med Hellboys pappa Mike Mignola samt regissörerna Tad Stones och Vic Cook. Utöver det finns också ett antal minidokumentärer som är hyfsad underhållande att ta sig igenom.