
Kompisarna Scott Beck & Bryan Woods gick från i stort sett fullständigt okända till superstjärnor i samma veva som deras stekheta Blacklist-manus A Quiet Place köptes upp och via Office-simpen John Krasinski förvandlades till en av de senaste 15 årens absolut mest effektiva och välskrivna rysare. A Quiet Place och dess alldeles fantastiska uppföljare är utan tvekan två av mina favoritfilmer inom genren. Nervkittlande, superspännande, nagelbitande rysare blir i min värld inte bättre. Men inte allt som firma Beck/Woods tar i blir till guld. En del blir till exkrement. Adam Driver-floppen 65 var och är ett tydligt bevis på hur hype kan sabba snarare än förgylla och när de nu är tillbaka med Heretic, är lovorden och de tidiga toppbetygen många, långa och knökade med superlativ.
Hugh Grant, en gång i tiden så tvålfagert tjusig med sin pojkbandsfrisyr och smygneurotiskt charmiga framtoning. Mängden romantiska komedier som den karln vandrat runt i och förtrollat kvinnosläktet känns oändlig. Men Hugh är inte tvålfager längre, eftersom han numer är en mycket gammal farbror. Dags att spela psykotisk seriemördare, med andra ord. Jumper på. Mediabrillor på. Två oskyldigt oförargliga kvinnor i 20-årsåldern knackar under en häftig regnstorm på hemma hos Hughs karaktär Mr.Reed, något de aldrig borde ha gjort. Detta eftersom kvinnorna är utskickade från Metodistkyrkan för att sprida sanningen om den apostoliska trosbekännelsen, något som den mordiske Reed inte gillar.
Heretic inleds på ett alldeles strålande vis. Det är suggestivt, minimalistiskt och stämningen känns sådär oviss och en smula obekväm på ett sätt som är enkelt att uppskatta. Vi är på väg någonstans, något otäckt kommer att ske - men vi som tittar vet såklart inte vad eller var storyn är på väg. Det Metodistflickorna inte vet är att Reed är en slavisk ateist som under sin egna övertygelse om hur tro och religion måste ifrågasättas in i det sistas avser att knäcka deras tro, och där tar Heretic avstamp som rent tematiskt är lysande, åtminstone under den första timmen. Beck/Scotts förmåga att omkullkasta eller åtminstone utmana trötta genreklyschor i A Quiet Place går tyvärr förlorad när Heretic kliver in i akt två, dock. Tyvärr. En intressant start följs upp av en mycket mer traditionell skräckfilm där skrämselmomenten känns döende trista och förutsägbara och där karaktärerna tappar förmågan att tänka och agera logiskt i en pressad situation.
Det blir smetigt och framförallt väldigt långdraget och direkt trist, tyvärr och även om det finns delar av upplösningen som gör att det lyfter något så måste jag nog trots allt kalla detta för en rätt ordentlig besvikelse. Jag skriver heller inte under på att Grant skulle vara särskilt bra, här. Det finns ingen gång under Heretic som Hugh för mig lyckas sälja in att det vilar en psykotisk mördare under hans "trevliga farbror"-yttre. Istället känns han väl egentligen enbart som Love Actually-gubben inslängd i fel film.