Highest 2 Lowest (Apple TV+)

Spike Lee var under många år som filmsamlare, filmskolestudent, filmrecensent och filmälskare - en husgud. Do the Right Thing, 25th Hour samt He Got Game är tre av mina absoluta favoritfilmer och Malcolm X, Inside Man samt Summer of Sam är alla märkvärdiga på sitt sätt, ytterst sevärda. Det var väl dock efter detta, runt 2006 som jag anser att Spike tappade sin förmåga att berätta en intressant historia, som hans tidigare så spännande sätt att porträttera ett pulserande stekhett, kulturellt sprängfyllt och diversifierat New York som en karaktär i sig, dog ut. Miraklet vid St. Anna, Oldboy (remake), Pass Over samt Da 5 Bloods var alla undermåliga filmer från en tidigare briljant regissör och när han nu tacklat den ikoniska 50-talsboken King's Ransom skriven av Evan Hunter, är det svårt att inte känna massiv besvikelse.

King's Ransom filmatiserades redan 1963 (Himmel och helvete) av ingen mindre än mästaren himself; Akira Kurosawa (Sju samurajerna, Ran, Yojimbo, Tora Tora Tora) och kretsar kring en välbärgad storboss för ett skotillverkningsimperium som ställs mot väggen när hans privatchaufförs son kidnappas och kräver honom på stora summor pengar. I Spike Lees nyversion är King vare sig stram, japanskt affärssnille eller tillverkare av promenadskor - Han är New Yorks mesta skivbolagsdirektör och en hip hop-mogul med tillräckligt mycket diamantprydd "swag" för att kväva en mindre kamel. David King står inför ett dilemma då hans bebis till skivbolagsimperium hotas av en aggressiv takeover från snortät konkurrent och mitt i detta kidnappas hans chaufför och bästa vän Pauls vuxne som som kräver David på 175 miljoner kronor. Det moraliska dilemmat som Evan Hunter så snillrikt navigerade i boken, som Kurosawa så skickligt porträtterade i sin 60-talsadaption går dock mestadels förlorat i Spike Lees version. David King vill nyttja pengarna till att rädda sitt livsverk istället för att betala kidnapparna och trots en god premiss, slarvas här allting bort.

Kurosawas film står sig fortfarande tack vare suveränt manus, lysande skådespeleri, ett svårtacklat porträtt av moralisk plikt kontra girighet och strålande foto. Highest 2 Lowest misslyckas på grund av att alla de där aspekterna aldrig fungerar. Inte för en sekund. Manuset är övergött och proppat av självbelåtenhet. Dialogen framstår alldeles för sällan som naturlig och på det vis som Denzel Washington ges fria tyglar att bevisligen dra ut på scener och improvisera kroniska upprepningar, får det att kännas som att han alldeles för ofta gör en direkt parodi på sin egen Oscars-roll i Training Day. David Kings ambitioner som affärsman känns aldrig vare sig trovärdiga eller motiverade och hans relation till sin fru likväl som son och privatchaufför upplevs aldrig som något annat än ytligt påhittad, vilket gör att de 133 minuter som Spike Lees tolkning upptar, känns som 333 minuter.

Det blir heller inte bättre av att fotot här, särskilt i jämförelse med Kurosawas lysande original, är bedrövligt. Spike Lees fixering vid utzoomade helbilder från de märkligaste av vinklar i den här filmen känns ofta som bilder från en knagglig repetition av en teaterpjäs och när han skiftar från livlösa helbilder till hoppklippning i kulsprutefart under vissa dialogsekvenser, är det svårt att inte skratta rakt ut. Musiken är ännu sämre. Lee har nyttjat all tänkbar, klyschigt smetig spänningsmusik från 90-talet som alla Hollywoods arkiv huserar och låter skiten spela i en evighetsloop trots att många av scenerna inte kräver musik, alls.

När Denzel (vår tids främsta, enligt mig) inte lyckas övertyga för en endaste sekund och känns som om han bara hoppar mellan sina egna redan sönderkörda troper och när storyn är en klen kopia utan känsla för vare sig tempo, driv, människans moraliska natur eller spänning - är det enkelt att avfärda Highest 2 Lowest. Spike Lee har verkligen förlorat all sin förmåga att trollbinda och precis som i fallet med hans direkt katastrofala Oldboy-tolkning är detta en skymf mot Kurosawas märkvärdiga klassiker.