Him

College-stjärnan Cameron Cade har sedan barnsben bara haft en enda enkelriktad dröm; Att en vacker dag spela i NFL. En dröm som ser ut att krossas när han inför draften blir slagen i skallen av en mystisk matchmaskot. Men finnes det räddning så finns det ju det, och när han största idol, den åttafaldige Superbowl-vinnaren Isiah White (Marlon Wayans) som lett San Antonio Saviors med taktfast hand och snillrik spelförståelse i närmare två årtionden - bjuder in honom till hans egen "compound" för et par veckors guidning, träning och allmän vässning av hans fotbollstalanger, tackar Cade naturligtvis gladeligen ja.

Det visar sig dock ganska snart att Isiah är en slags sportfokuserad sektledare vars drills och övningar inte bara är tuffa rent fysiskt, påfrestande men även skadligt blodiga och mer någon slags skruvad samling fotbollsorienterade ritualer. Cade är dock fast besluten att klara dem alla, att ta sig igenom och förbi den prövning som står framför honom och därmed återfinna möjligheten att bli en Savior, att nå dit han alltid velat vara.

Him har under ett drygt år marknadsförts som "den nya filmen från Jordan Peele" (Get Out, Us, Nope) och hans haussade produktionsbolag Monkeypaw Productions, men är inte regisserad av Get Out-Peele utan av Justin Tipping som under flertalet år arbetet med regin av TV-serien Dear White People. Peeles numer särskilda berättarstil finns inkluderad här dock då det märks att produktionen i sig körts igenom Monkeypaws ganska strama visuella filter och eftersom Tipping väldigt, väldigt gärna vill vara lika vass som Jordan, göra en film lika märkvärdig som Nope. Tyvärr lyckas han här inte med någonting, alls.

Det finns tydliga Cronenberg-vibbar här och tillräckligt mycket platt tematik och himmel/helvete för att kväva en häst och även om Wayans gör en bra roll som den kontrollerande, maniska White, är det verkligen inte mycket i Him som är värt att prata om. Cinematographer Kira Kelly förslöker fånga det ofta uppskruvat urflippade vansinne som Tipping hoppas ska skrämma men en klinisk renhet och blandar kritvita lokaler med nedsläckta bastusessioner, blod och feberdrömmar på ett vis som hade kunnat vara effektivt och vackert om storyn i sig och berättandet inte hade framstått som rent poserande. För Him har nämligen ingenting att säga. Det finns inget här av egentligt värde annat än yta och en vilja att vara som något annat, och det tråkade åtminstone ut mig någon alldeles brutalt. Det finns en tanke om att samhällssatiren ska resonera med dagens sektbildning inom såväl politiken som kulturen, men det fungerar inte. Det finns en tanke om att säga något gällande rasismen inom dagens sportvärld men den går förlorad eftersom Him skriker högst, men har i grunden vare sig något att säga som inte sagts mycket bättre av många andra, eller några effektiva vis att säga det på.