Homeland - Säsong 7

Jag gillar Homeland och har väl alltid gjort så. Trots att det hyllade spiondramat tappade fästet något under den tredje säsongen och trots att serien drabbats av några mer eller mindre ojämna sidohistorier, hittade serien ändå alltid tillbaka till sin nagelbitande konspirationskärna och denna säsong bevisar om något hur väl grundkonceptet fortfarande är. Precis som förra säsongen utspelar sig Homeland på amerikansk mark, där vi får följa konsekvenserna från det misslyckade mordförsöket på den nyvalde president Keane. På grund av detta frihetsberövar presidenten över 200 oskyldiga amerikanska medborgare - däribland favoriten Saul - för att de kan ha haft en koppling till komplotten och detta får Carrie att gräva upp stridsyxan.

Men i den sjunde omgången känner sig den numera arbetslösa Carrie alltmer maktlös. Hon har få resurser att bekämpa Keanes fascistiska tilltag med och medicinen mot bipolariteten börjar avta, vilket påverkar hennes omdöme och fokus. Hennes tillstånd kan kännas något tjatig vid det här laget efter sex säsonger av skrynkligt gråtfärdiga grimaser och det hjälper inte att hon dras in i en fånig datorvirus-situation som kan liknas vid valfritt CSI: Cyber-avsnitt, men efter att hon nosar upp en trovärdig teori om Keanes hämndlystenhet och Saul dras in i jakten på den Alex Jones-inspirerade konspirationsnöten O'Keefe dras man snart in i en ryslig sammansvärjning att splittra det amerikanska folket och som involverar utomstående krafter. Faktum är att den sjunde säsongen förfinar mycket av det informationskrig som togs upp förra säsongen och lyckas hålla ämnet aktuellt och fräscht i annars typiska Homeland-manér. Sociala medier är ingrott i varje livsaspekt och sättet som idéer och myter manipuleras på i serien ekar överraskande väl idag. Med glimten i ögat, såklart.

Medan den förra säsongen drabbades av lågt tempo, viss osannolikhet och klumpiga Trump-paralleller, är serien äntligen på rätt bana igen och gör vad den gör allra bäst på: att spionera, övervaka, överväga, kartlägga och placera ledtrådar framför tittarens näsa. Mot mittenpartiet av säsongen är jag så slukad att jag snabbt glömmer bort tiden och vill bara se mer. Det finns betydligt mer aggressivitet och stridslystnad denna gång och mycket av detta är tack vare bifigurernas starka prestationer - särskilt Elisabeth Marvel som den kontroversiella presidenten. Frustrationen av att bli ständigt motarbetad känns äkta skiner som likt aldrig förr i sin envisa stridslystnad. Även andra nytillskott som senator Paley, vicepresidenten Warner och den trogna stabschefen Wellington gör riktigt bra ifrån sig och ackompanjerar Mandy Patinkins och Claire Danes redan stabila skådespeleri.

I övrigt är den sjunde säsongen härligt spänstig, lätt beroendeframkallande och framförallt tillfredsställande TV-underhållning. I synnerhet är det nästsista avsnittet fantastiskt nervig och är som hämtad ur en film. Tyvärr gör sig seriens skönhetsfläckar, såsom Carries traggliga familjeliv och tjatiga instabilitet, fortfarande påminda och medan det är fullt förståeligt att visa hur ensamt underrättelsetjänstlivet kan vara är det något som har hamrats gång på gång i varje säsong och förhoppningsvis börjar man om på ny kula nästa gång vi återser Carrie och för att slippa återse Carries syrra och Brody-avkomman Franny. Förhoppningsvis fortsätter den åttonde, och sista, säsongen på samma spår som denna ruggigt underhållande thriller.

Bilden:
Bilden är skarp och detaljrik och även om färger oftast är kyligt mättade hjälper kontrasten mellan kalla öststater och varma Washington DC att måla upp en iögonfallande och absorberande TV-värld. Seriens ljusupplysning är också prydlig och mörkare spionscener erbjuder fin svärta. Serien har bildformatet 1.78:1

Ljudet:
Det brakar, skjuts och skriks i utgåvans starka DTS HD Master Audio 7.1-spår. Thriller-musiken dånar kanske lite väl mycket i förgrunden ibland och vissa dialoger i ensamma rum kan kännas lite väl dämpade, men i övrigt har vi att göra med en tydlig och övertygande presentation. Framförallt är episod 11, där en tyst utpressning eskalerar till en väpnad konflikt, sanslöst välljudande och balanserad.

Extramaterialet:
Det finns inget bonusmaterial överhuvudtaget i den svenska Bluray-utgåvan, vilket ju är rysligt tråkigt. Inte ens bildgallerier, kommentarspår eller trailers. Här hade man ju gärna djupdyka sig lite hos exempelvis författarna till serien, hur skaparna tar till sig inspiration från verkligheten, osv.