Hot Rod

Vad skulle filmindustrin vara utan sina styvfäder? Antagligen i samma krisartade tillstånd som familjekomedin hade varit utan svärmodershumorn. Ett sådant uppenbart smörgåsbord av rivalitet, mindervärdeskomplex och fadersgestaltförvirring är oumbärligt.

Ta Rod Kimble som exempel, han har fått en riktigt odräglig styvfader på halsen som använder honom som slagpåse, hävdar att han inte aldrig kommer bli en man och sliter av hans lösmustasch i tid och otid. Å andra sidan är Rod ett tacksamt offer; han tror att han är en stunttrickstjärna men saknar koordination och mässar fram andebesvärjelser om flasknosdelfiner inför sina jackasstunts. Vilken antimobbningsgrupp som helst hade fått jobba övertid för att hålla honom säker.

Men så en dag när han kommer hem och hittar gråtande människor i köket så är det inte en "interaktiv teatergrupp" som han gissar på utan styvfarsgubben som gått och blivit hjärtsjuk. Rod ser chansen att hämnas på honom och vinna hans respekt gå om intet och bestämmer sig därför att med hjälp av ett spektakulärt motorcykelstunt samla in pengar för att ha råd med en transplantation. Den eminenta planen är alltså att rädda livet på styvpappan så att han själv får chansen att slå ihjäl honom.

Såväl regissören Akiva Schaffer som huvudrollsinnehavaren Andy Samberg kommer insläntrandes direkt från Saturday Night Live, en aldrig sinande plantskola för komiker som vill in i filmens värld. Inte för att SNL-arvet märks så mycket, istället är det jämförelser med indiepolaren Napoleon Dynamite som gällt. Och visst känns den nästan slumpmässiga och vrickade humorn igen, den som levereras utan förvarning och är så iögonfallande svår att återge i efterhand eftersom den är så nu-präglad att den nästan känns improviserad.

Men det är ingen väl bevarad hemlighet att nyckeln bakom att få den där spontana känslan ligger i det som alla komiker skulle sälja hus och själ för att bemästra; tajming. Andy Samberg behöver inte offra någonting utan besitter den naturligt. Att han sedan skulle kunna vara Napoleons något äldre men mindre utsvävande brorsa med sina okontrollerade ansiktsuttryck och smått feminina kroppsmimik är knappast av negativ art.

Ytterligare en sak som imponerar är lekfullheten och självdistansen som präglar Hot Rod. Man drar sig inte för att låta en hel gata brista ut i rena musikvideonummer och allsång till 80-talsklassikern You´re the Voice. Och även om jag redan påpekat att skämten inte är av den art att de bör narrativt återges kan jag inte låta bli att nämna scenen där Rod klampar ut i skogen för att luftgitarrsavreagera sig för att sedan trilla ner för en sluttning och bidra med vad som måste vara ett av filmhistoriens dråpligaste fall. Glimten i ögat, värmen kring hjärttrakten och skrattkramper lite varstans. Precis som sig bör i mötet med en riktigt bra komedi.

DVD:n från Paramount är inte alls så dum. Förutom trevliga kommentarspår med bland annat regissören bjuds det på 13 borttagna scener varav ett par nog hade gjort sig bra i filmen. Bakom kulisserna-inslaget är dock lite kort för min smak, enbart 8 minuter. Och för er som gillade Kevins video om Rod så finns det åtta stycken varianter där Rod visar sina stunts och träningsbravader. Även en biotrailer medföljer.