När House of the Dragon premierade för ett antal år sedan, så var det med väldigt lågt ställda förväntningar från många fans, undertecknad inkluderat. Nog för att jag verkligen uppskattar George R. R. Martins värld och alla de komplexa karaktärer som lever i den, men TV-adaptionen av A Song of Ice and Fire, och då främst de sista säsongerna, gjorde mig mest bara besviken och bedrövad.
Kort och gott, nyfikenheten och intresset inför House of the Dragon-premiären var nära nog obefintlig, men ibland är det skönt att ha fel. För återkomsten till Westeros var en kär återgång till mycket av det som gjorde de första säsongerna av Game of Thrones så engagerande. Familjedrama, ränksmideri och fult maktspel blandat med lite drakar och snusk. What's not to like?
Framför allt imponerade Emma D'Arcy, Milly Alcock, Olivia Cooke och Paddy Considine, vars tolkning av Viserys antagligen var seriens absoluta höjdpunkt. Man satte helt enkelt en ganska hög nivå från första stund och plötsligt var den där Game of Thrones-magin tillbaka.
Men efter den märkligt stympade och trötta andra säsongen, vilken på förhand utlovade så mycket - från skoningslösa bataljer till rått drama och ännu fler drakar - så var det lite som att luften gick ur serien. Det sövande tempot och de märkligt ointressanta intrigerna som till synes inte ledde någonstans, fick serieskaparna att i efterhand erkänna vissa av misstagen, samt lova bättring.
Och visst, den tredje säsongen är större, dyrare och bjussar på en hel del spektakulära ögonblick. Tempot är uppskruvat och i varje fall på pappret är det ju precis vad serien behövde, eller?
First things first. Den tredje säsongen börjar med en dundersmäll och Battle of the Gullet är utan tvekan seriens mest imponerande sekvens hittills. Ett episkt slag av enorm skala som måste kostat skjortan att producera. Det är Westeros när det är som allra bäst och man sitter bara där och gapar som en salig dåre. Problemet? Serien gör misstaget att förväxla uppståndelse och rabalder med framåtrörelse. Men värst av allt är att händelser inte förankras i starka karaktärer.
Drakar och ond bråd död i all ära, men när Game of Thrones var som bäst, då var det ofta i formen av ett intimt samtal i ett mörkt och sunkigt rum. Inte på ett slagfält med femton eldsprutande bestar som seglade genom skyn och tiotusentals soldater som drabbar samman.
Med det sagt så är dock insatserna från skådisarna fortfarande top notch, där Emma D'Arcy som Rhaenyra hör till seriens absoluta höjdpunkt. Likväl är även Olivia Cooke lysande som Alicent och de två har en hel del starka scener tillsammans. Matt Smith får även gott om chanser att glänsa, men tyvärr känns Daemon lite märkligt underutnyttjad i dessa inledande avsnitten. Något som även drabbar flera av de yngre karaktärerna i takt med att de skyfflas runt av krigets vindar.
Det är också svårt att skaka av sig känslan att serien förlitar sig på att vi tittare är investerade i handlingen sedan tidigare säsonger, istället för att faktiskt försöka förtjäna vår uppmärksamhet på egna meriter. Och som jag tidigare nämnde så har Westeros alltid varit som bäst när människorna tillåts stå i centrum för intrigen. Drakar är väl coolt men bara när de används i begränsad form. Personligen ser jag långt hellre en medtagen och sargad Aegon som tyngs ner av händelserna runtom honom, eller hur Ulf White tvingas konfronteras med verkligheten av sitt nya liv som drakryttare, än eldregn och explosioner.
"Upp i luften över stan, kommer våra... flygplan..?"
Mest frustrerande av allt är dock all förvanskad potential. De första fyra avsnitten bjuder ständigt på ögonblick som gör att man sitter på nålar, fullt investerad i handlingen. Bara för att minuterna senare få en hink med isvatten spillt över sig. Från dramatiska scener som inte tillåts något andningsutrymme till åsidosatta karaktärer och trådar som tillåts hänga lösa eller inte får något tillfredsställande slut. Produktionen spretar hejvilt och resultatet är en säsong som konstant svänger mellan total briljans och fullständig besvikelse.
House of the Dragon är ett skrytbygge och den tredje säsongen är bitvis hejdlöst imponerande. Musiken är medryckande, kostymerna och scenografin är tipptopp, men inte minst så är det de digitala trollerierna som verkligen får en att gapa. Serieskaparna skåpar ut de flesta andra produktioner och får dem att framstå som billiga kanadensiska produktioner från 90-talet vid jämförelse.
Men snygg show och högljutt spektakel räcker inte och efter tre säsonger så är jag nu officiellt trött på att försöka hitta ursäkta för House of the Dragon. Berättandet matchar helt enkelt inte det audiovisuella fyrverkeriet och när vi samtidigt för inte alls längesedan bjussades på den otroligt tajta och välproducerade A Knight of the Seven Kingdoms, så känns drakarna, eldsprutandet och maktspelet bara än mer mediokert.
Observera: Recensionen täcker de fyra första avsnitten av serien.