Lord of the Flies. Flugornas herre. Den mörka berättelsen om ungar som överlever en flygkrasch och tvingas växa upp väldigt fort. Med klassiska teman som utanförskap, mobbing, demokrati och gruppdynamik har den här berättelsen etsat sig fast i minnet hos flera genereationer. Goldings debutroman kom 1954 och det är nog få skolklasser som inte haft den som undervisningsmaterial. Det är tredje gången den filmatiseras. Första gången var 1963 och versionen från 1990 minns jag att vi fick se i skolan. Där spelas rollerna av bland annat James Badge Dale och Balthazar Getty. Bakom miniserien står alltså Jack Thorne, skaparen av bland annat kritikerrosade Adolescence, så det är klart att förväntningarna är stora.
Vi drar handlingen kort, om någon mot all förmodan missat den:
Efter en flygkrasch blir en grupp brittiska pojkar strandsatta på en obebodd tropisk ö, där de gradvis glider in i anarki när sociala konventioner försvinner och försök till ansvarsfullt styre delar upp dem i stridande grupperingar.
Grundpremissen är enkel, mörk och lätt att göra både obehaglig och nervig. Jag har inga jättetydliga minnen av boken eller filmversionen jag såg som barn, men det är ändå en berättelse som bitit sig fast och gett upphov till en hel del filmer och serier som utforskar samma typ av dynamik och anarki. Fast karaktären Piggy minns jag tydligt.
Den snälla glasögonbärande, rultiga pojken som vill väl men hamnar i utsatthet. Han är även miniseriens största styrka.
Lord of the Flies är en snygg produktion. Och extremt välspelad. Hela serien vilar på de unga skådespelarnas axlar och jag tycker att alla lyckas övertyga. De som sticker ut mest är David McKenna som Piggy, Winston Sawyers som Ralph och Lox Pratt i rollen som antagonisten Jack. Marc Munden står för regi. Han har bland annat regisserat coviddramat Help med Stephen Graham och Jodie Comer. Det krävs både en kompetent regissör och talangfulla skådespelare för att ro något sånt här i land. Och på det planet lyckas man alltså.
Jag gillar att man delat upp serien i fyra avsnitt som ses ur de olika huvudkaraktärernas perspektiv. Det är snyggt. Allt är väldigt snyggt iscensatt. Något som däremot inte är lika lyckat är manuset och själva utförandet. Jag upplever tidigt att det är något som skaver.
Jag tycker att pojkarnas reaktioner slarvas bort och känns orealistiska. Det reflekteras över att de faktiskt ör strandsatta, utan vetskap om vem som eventuellt vet var de är - eller om någon ens vet om att de lever - men alldeles för lite. De tycks finna sig i situationen väldigt snabbt och jag upplever heller inte riktigt att man får fram känslan av rädslan inför utsattheten.
"I have the conch!"
Och det fortsätter faktiskt på flera plan. Hela uppbyggandet av motsättningarna och den anarki som uppstår sjabblas bort. Kanske främst för att Jack, antagonisten, målas upp som en så tydligt ond karaktär redan från start. Vissa försök görs till att visa hans inneboende osäkerhet, men inte nog. Och karaktärerna fortsätter att agera på ett sätt som inte alls känns trovärdigt. Likaså upplever jag att Piggy, Ralph och ett par av de andra äldre, om än finfina karaktärer, tidigt upplevs mer vuxna än de borde vara i den nya situationen.
Nu låter jag negativ och det är jag. Det finns en hel del som är bra också, varav vissa saker jag redan tagit upp, men den här bristande psykologin ligger som en blöt filt över intrigen. Likaså tycker jag att man inte riktigt presenterar motsättningarna och det eskalerande obehaget. Det känns mer som att anarki uppstår och scenen efter har Jacks sida av lägret börjat krigsmåla sig och uppträder som om de gått in i kollektiv psykos. Det är dessutom fullproppat med extremt onödigt pretentiösa tilltag som inte tillför något och tillsammans med det omaka tempot och uppbyggandet förtar en hel del av den nerv man kunnat få till.
Den har fått svalt mottagande på IMDB, och jag förstår det, även om flera kritiker verkar gilla den. USA Today skrev exempelvis att Flies är "fyra avsnitt av fängslande, andlöst spännande skräck" och det var precis det jag såg fram emot. Men icke. Lord of the Flies hade kunnat bli en nervig, mörk och obehaglig filmatisering. En nyversion för en ny generation. Något att titta på tillsammans, föräldrar och barn i rätt ålder. Något att diskutera. Men alla de här prettotilltagen och de märkliga besluten i manuset gör att jag sitter med en återkommande tanke: Vem är den här serien egentligen gjord för? Vem är den tilltänkta målgruppen? I slutändan är det fyra timmar med fina vyer, suveränt skådespeleri, en handfull nerviga och obehagliga scener och väldigt mycket som inte alls fungerar.
Det är synd. För jag hade verkligen väntat mig, och hoppats på, mer.