När det avslöjades att The Big Bang Theory skulle byggas ut med ännu en spinoff-serie, den här gången med den återkommande serietidningsbutiksägaren Stuart Bloom i huvudrollen, kunde jag inte låta bli att undra varför serien ens gjordes och vilka galna chefer som gav den grönt ljus. Det handlar dessutom inte om en prequel som Young Sheldon, utan om en uppföljare till huvudserien där ett gäng återvändande rollfigurer ger sig ut på ett äventyr genom inte bara universum utan även multiversum. Va?
Efter att ha sett samtliga avsnitt av Stuart Fails to Save the Universe lämnas jag med ett märkligt intryck. Skaparen Chuck Lorre har visserligen lyckats bygga något som har berättarmässig substans och inte känns som en skamlös förlängning av The Big Bang Theory-formeln, men samtidigt är det här ett projekt som gjort mig fullständigt förbryllad över vad jag egentligen just såg.
Kort sagt kretsar handlingen kring Kevin Sussmans karaktär Stuart, som får i uppdrag att rädda universum. Det visas aldrig direkt på skärmen, men Stuart lägger sig i en uppfinning skapad av Sheldon och Leonard, vilket splittrar universum och verkligheten. Det skickar Stuart och några av hans närmaste vänner och bekanta - Lauren Lapkus Denise, Brian Posehns Bert och John Ross Bowies Kripke - ut på ett äventyr genom multiversum där fantasin får blomma ut fullt ut.
Vi får besöka postapokalyptiska världar, en värld som styrs av en avancerad AI, en där mänskligheten delar anatomi med kor och flera andra världar inspirerade av populärkulturella verk. Jag tänker inte avslöja alltför mycket här, men The Big Bang Theory har alltid hämtat inspiration från film, TV och serietidningar, så det går nog att föreställa sig vartåt det lutar. Oavsett vart resan tar gänget bjuder serien nästan alltid på överraskningar som gör att man vill fortsätta titta. Det är framför allt den känslan som ger Stuart Fails to Save the Universe sitt existensberättigande. Vissa universum och berättarspår sticker verkligen ut och leder till engagerande historier, särskilt när välbekanta ansikten och gästframträdanden dyker upp för att glädja The Big Bang Theory-fansen. Resultatet är ibland ojämnt, men för det mesta fungerar upplägget riktigt bra.
Men när den övergripande handlingen börjar ta form och tittaren gradvis får mer information om multiversumets berättelse och hur Stuart och resten av gänget hänger ihop börjar serien tappa fotfästet. Framför allt beror det på att den slutar vara logisk. När det sista avsnittet var över satt jag kvar med betydligt fler frågor än när jag började, och inte på ett positivt sätt. Enkelt uttryckt har jag ingen aning om vad den här serien innebär för framtiden för The Big Bang Theory-universumet. Jag är uppriktigt sagt förbryllad över berättelsen som Lorre har kokat ihop.
Utöver den ojämna handlingen tycker jag också att Stuart Fails to Save the Universe har vissa problem som TV-serie. Huvudrollsinnehavarna har sina stunder, men de känns aldrig riktigt övertygande i bärande roller, nästan som om de lider av ett slags bedragarsyndrom när de ska ta över efter huvudpersonerna i The Big Bang Theory. Kanske beror det på att de inte är lika välskrivna, kanske på skådespelarinsatserna, eller kanske är det ett långvarigt metaskämt som bygger på rollfigurernas personligheter. Oavsett vilket blir det extra tydligt när bekanta ansikten dyker upp i gästroller, även om de ibland bara används väldigt kort och ganska slösaktigt.
Samtidigt märks det tydligt att serien har en generös budget. Kulisserna, bildkvaliteten och användningen av CGI och animation, både i själva avsnitten och i vinjetten, känns som ett lyft jämfört med vad fansen vant sig vid från The Big Bang Theory. Humorn följer också seriens välbekanta stil, med kvicka repliker, intellektuellt smågnabb, ordvitsar och populärkulturella diskussioner som centrala inslag.
Ja, Stuart Fails to Save the Universe känns väldigt mycket som The Big Bang Theory, och på den punkten lyckas den väl. Samtidigt blir handlingen till slut alldeles för spretig, huvudrollsinnehavarna fungerar inte optimalt och slutet är så märkligt och förvirrande att man lämnas med en lätt besviken eftersmak. Med tanke på att The Big Bang Theory för det mesta var en komediserie klart över genomsnittet är det kanske naturligt att förvänta sig samma nivå här, och det är nog också därför jag känner mig lite besviken på Stuart Fails to Save the Universe. Det förändrar dock inte att serien är byggd helt på The Big Bang Theorys grund och gör väldigt lite för att stå på egna ben. Om det här är framtiden för The Big Bang Theory-universumet är jag inte säker på att jag vill följa med.
