
Omslaget får en att tänka på en korsning mellan Paulie, den talande papegojan och Arlington Road. Men vi bjuds istället på en Woody Allen-liknande historia om en relativt misslyckad pjäsförfattare som desperat försöker återupprepa unga års succéer.
I sin kamp blir han ständigt störd och irriterad av diverse olika orosmoment; en skällande hund, ett nyfiket barn, en regissör som bara sjunger fyrtiotalshits samt en galning som påstår sig vara honom själv.
Jag misstänker starkt att många kommer att bli bortskrämda av insticket och det är väldigt synd. Det är en fyndig och välskriven historia som utan några moraliska pekpinnar berättar om hur man kan växa upp även som vuxen.
Jag kan ju inte låta bli att dra iväg med ännu fler liknelser till Woody Allen. Här så blir det mer Woody än Woody. Både dramaturgiskt och replikskiften är som hämtade från hr Allens tidiga filmer, i minst samma klass. Kanske lite spretig och förvirrad regi, men i övrigt en bra och underhållande film.