Hulk

Som seriesuktande Marvelfantast är den gröne jättens återtåg lika roligt som att återse Wolverine, spindeln och snart även The Punisher i filmformat. Till skillnad från exempelvis Spider-Man är Hulk en ganska misshandlad serietidning som bland annat lidit av en del förändringar inom Marvel-koncernen genom åren. Stan Lee skapade den frustande jätten i mitten på sextiotalet som en blandning mellan Frankensteins monster, Dr. Jekyll och med en tydlig släng av kalla krigets propaganda. När nu Hulk återvänder till filmduken är det med hjälp av den asiatiske regissören Ang Lee och resultatet är imponerande om ändå inte i samma klass som Sam Raimis mästerliga tolkning av Spider-Man.

I originalserien förvandlas forskaren Bruce Banner till Hulk efter att ha tillträtt ett strålskadat område på den forskningsbas han arbetar på. Ang Lee och Jack Kirby har dock skrivit om just den här delen som nu innehåller en djupare och mer filmisk vinkel där Bruce föds som den best han är efter att hans far, David Banner, forskat i genmanipulering på sig själv. David Banner gestaltas av den stirriga Nick Nolte, en tredje part som har som funktion att krydda upp en annars ganska enfaldig grundstory.

Hulk är precis som serien en berättelse om den inre ilskan och om hur vi alla kämpar med att kontrollera den. Ang Lee har gjort helt rätt i att inte försöka modernisera historien om Hulk utan bara intensifierat några av rollerna och valt ett lite gammeldags berättarsätt som understöds av bild-i-bild-klipp och ett väldigt klassiskt foto. Den benhårde militärkaptenen, och en av Hulkens ärkemotståndare, Thunderbolt tolkas på ett strålande sätt av Sam Elliot som väser fram den ena kompromisslösa repliken efter den andra. Andra starka, karaktäristiska roller görs av Josh Lucas och Jennifer Connelly som Bruce flickvän och den enda som kämpar vid Hulks sida. Däremot känns huvudrollsinnehavaren Eric Bana, som den tyste och plågade Bruce Banner, en aning tråkig och ger inte den karaktär till figuren som exempel-vis Tobey Maguire ger till Peter Parker eller Michael Keaton till Bruce Wayne. Nick Noltes rolltolkning som fadern David Banner är dessvärre också en liten besvikelse. Han är både löst regisserad och felplacerad där han, som enda skådis, hela tiden överspelar ännu mer än vad som är normen i en film av den här typen.
Rent visuellt är dock Hulk en av de mest storslagna och välgjorde filmer jag sett på mycket länge. Den gröne jätten har animerats med superb precision och den övergripande produktionsdesignen luktar superb serietidning lång väg. Scenen då Hulk slåss mot Thunderbolts helikopter-armé i öknen är en lika snyggt sammansatt som imponerande del av en film fylld med mästerliga specialeffekter.

Tjusningen i historien om Hulk är och har alltid varit hans inre kamp om frid. Hulk har aldrig haft några riktiga ärkefiender eftersom han, när hans raseri väl aktiverar honom, är omöjlig att besegra. Han kämpar istället mot sig själv och det faktum att han egentligen inte alls vill båda på den inre best som han gör. Detta är något som filmen belyser på ett nästan övertydligt sätt vilket bidrar till en djupare och mer tänkvärd seriefilm än exempelvis Spider-man, X-Men eller Blade. Vissa gånger blir dock Ang Lee för melodramatisk och mörk i sitt berättande och respekten för Hulk som karaktär tenderar att övergå till snyftande medkänsla. I övrigt har dock Lee skapat en sevärd och visuellt storslagen film om en av mina absoluta favoritseriefigurer.