I Am Number Four

Filmen:
Efter Twilight-franchisens omåttliga framgångar är det inte svårt att föreställa sig hur samtalen gått hos konkurrerande filmbolag:

- Men vi måste ju också göra något liknande. Vampyrer är ju redan använt, vad sjutton ska vi göra!

- Men kan man inte göra något med utomjordingar istället för vampyrer... Typ istället för en tjej som blir omöjligt kär i en vampyr så kan hon bli det i en hunkig utomjording kanske!

- Jaaaaa! Du är ett geni polaren! Nu ska vi bara hitta en bok som vi kan basera det på, för Twilight var ju en bokserie. Visst?!

- Japp, jag skickar några mail genast.

Sagt och gjort. Några månader sedan så började man jobba med I Am Number Four, mycket riktigt baserad på en ungdomsbok. Sedan gjorde man sin casting, Alex Pettyfer, krulltotten från tjejfilmen Beastly valdes ut och sedan kompletterades det med Dianna Agron från serien Glee. För att göra det hela ännu lite roligare så blev Alex och Dianna tillsammans också för att försöka kopiera romansen mellan Kristen Stewart och Robert Pattinson i Twilight-filmerna. Med en sådan tramsig bakgrund är det såklart svårt att ta I Am Number Four på allvar, ännu svårare blir det när man väl börjar titta.

Den handlar alltså om en kille, John Smith, som är en utomjording från planeten Lorien. Han har hamnat på jorden (omständigheterna är lite dunkla...) och försöker leva ett så normalt liv som möjligt. Dock rättare sagt än gjort eftersom han jagas av mogadorianerna som invaderat hans hemplanet (omständigheterna är lite dunkla där också...) vilket gör att han ständigt måste flytta runt tillsammans med sin livvakt, Henri.

Det enda som egentligen avslöjar att John är en utomjording är att han har speciella krafter som gör att hans handflator börjar lysa blått ljus när han blir upprörd och han kan på det sättet bilda kraftfält och få utomjordisk styrka. Allting går bra tills John flyttar till den lilla orten Paradise. Typiskt nog så går John och kärar ner sig i en vanlig jordbo och blir kompis med skolans UFO-nörd. Sådant drar uppmärksamhet till sig och snart kryllar det av mogadorianer som vill döda John och flickan.

I Am Number Four är i mångt och mycket i avsaknad av kvaliteter. Det är otroligt klyschigt, förutsägbart och ihopkastat utan någon finess. Man dras med enorma problem med att hålla ihop historien. Vi får absolut inte veta något om planeten Lorien, Johns föräldrar, mogadorianernas bakgrund eller något annat som legitimerar det att vara en sci fi-historia. För vad är poängen med att komma och vifta med andra planeter och utomjordingar om man helt berövas den världen som tittare? Frågorna hänger konstant i luften och får inte svar. Varför anklagas plötsligt John och Henri för att vara terrorister? Ingen verkar veta och ingen verkar ha brytt sig om att plocka bort allt ologiskt från manuset heller.

Karaktärsdesignen ska vi inte ens prata om (eller jo, jag kan inte låta bli). Mogadorianerna ser ut som något som blev ratat på idéstadiet i Buffy the Vampire Slayer. Monsterna ser ut att komma från Den oändliga historien eller annan 80-talsdänga i fantasyträsket. Lägg till att vissa av dialogerna (ni som sett filmen kanske minns en viss Red Bull-kommentar) är så urbota hjärndöda att man tar sig för pannan i förtvivlan. Något specialskrivet soundtrack får vi inte, bara tonårsrock. Och någonstans där ligger nog förklaringen till fiaskot. Man kan säga mycket om Twilight, men filmerna och fenomenet bygger på en egen grund och har egen karaktär. Paramore gick till exempel in och specialskrev musik till Twilight. I Am Number Four saknar helt en egen grund att stå på och är bara ett potpurri av saker och företeelser som filmteamet har trott att kidsen skulle köpa och dyrka. Man har helt enkelt underskattad målgruppen. Gör om, gör rätt.

Bilden:
Man lassar helt klart upp en bra bild med hög kontrast, starka färger och härlig svärta. Vi missar absolut inga detaljer utan det absolut mesta ser tipptopp ut och har de där lite lysande färgskalorna som till exempel Transformera har (Michael Bay är inblandad i bägge för övrigt). Små, små avdrag för lite banding (dock knappt märkbart).

Ljudet:
Det är ett bombastiskt DTS-HD Master Audio 5.1-spår vi serveras. Det är rikligt med tryck i basen när energivågorna basuneras ut från Johns händer. Dialogen är tydligen och klar, surround-kanalerna jobbar och allting låter mycket och oftast väldigt, väldigt bra.

Extramaterialet:
Cirka 20 minuter borttagna scener (med kommentarer av regissören) och ett helt gäng minidokumentärer är vad som bjuds på extramaterialet, inget att skrika sig hes över direkt.