Det finns som bekant många sätt att tjäna sitt uppehälle på. Paret Jaffe har valt ett av de lite mer udda sätten; att jobba som existentiella detektiver. Albert anlitar deras tjänster för att komma underfund med om en rad sammanträffanden i hans liv är en slump eller ej. Men de överengagerade detektiverna ställer till med mer oreda än ordning och till slut är hela Alberts arbetsplats inblandad i jakten på livets stora frågor. Och visst är det många inblandade, Jude Law, Naomi Watts och Dustin Hoffman är bara några stjärnskådisar med roller i den här komedin som gör anspråk på att ha filosofiska undertoner.
Dessvärre begränsas de filosofiska inslagen till att man slängt in repliker som "På vilket sätt är jag inte mig själv?" och annat som möjligen kan framstå som existentiellt djupt för sådana som tycker att innehållsförteckningen på ett corn flakes-paket är god litteratur. Tyvärr blir det bara ett slarvigt försök att göra något Charlie Kaufman-aktigt som istället blir virrigt och oöverskådligt. Att det finns många stora namn i rollistan hade kunnat vara till filmens fördel, i alla fall så länge det inte resulterar i att man i sin iver att hinna med alla stjärnor låter bli att fördjupa sig i någon av dem. I Heart Huckabees lider helt klart av Ju fler kockar-syndromet och det blir plottrigt och osmidigt med alla tvära kast fram och tillbaka mellan karaktärerna.
Jag har redan nämnt Charlie Kaufman, den briljanta manusförfattaren bakom bland annat Eternal Sunshine of the Spotless Mind, som någon regissören David O Russell lär ha inspirerats av när han kokade ihop den här soppan. Det är inte helt omöjligt att han även sneglat lite på det skruvade paret Anderson. Alltså Wes Anderson (Life Aquatic) och Paul Thomas Anderson (Punch-Drunk Love). I Heart Huckabees försöker sig nämligen på ett lite finessrikt manus med karaktärer som ska vara lite konstiga samtidigt som de är intelligenta och har sin alldeles egna uppfattning om världen. Och det är förvisso trevligt om det inte vore för att Garden State redan har fulländat den typen av karaktärsgalleri.
En av få höjdpunkter är när sångerskan Shania Twain hastigt och faktiskt även lustigt gör ett oväntat inhopp som sig själv. Eftersom det händer i filmens slutskede så förstår jag äntligen vilken fantastisk uppfinning framspolningsfunktionen är. Skulle ni vara på väg mot bokstaven "I" i videobutiken så gör er själva en tjänst och fortsätt gå tills ni kommer till "N". Sedan roffar ni åt er Napoleon Dynamite istället och kan betrakta er som frälsta resten av kvällen.