Filmen:
Han har besegrat en indisk dödssekt, satt en käpp i nazisternas hjul ett flertal gånger och har bevittnat allt från den Heliga Graal till svävande tefat; han är Indiana Jones, världens hårdaste arkeolog och äventyrare och i den femte filmen tar han sig an sin största utmaning någonsin: ålderns höst. Ah, och en livsfarlig jakt på Arkimedes ovärderliga artefakt som har potentialen att förändra historien inleds efter att über-nazisten Jürgen Voller avslöjar sin ambition att erövra tid och rum.
Logan-regissören James Mangold tar över rodret från Steven Spielberg denna gång som i ett tappert försök att återskapa magin från trilogin - hör och häpna - lyckas skapa en strålande inledning. Prologen till Dial of Destiny är ett klockrent Spielbergskt återskapande av ett klassiskt Indiana Jones-äventyr, där en ung Indiana Jones försöker stoppa nazisterna från att komma undan med en hel tågvagn artefakter. Mangold visar tydligt att han förstår vad som tickar i en Indiana Jones-historia, som inledningsvis checkar av allt som gjort Indiana Jones så ikoniskt: det är humoristiskt, det är spännande och gjort med en glimt i ögat. Visserligen är deep fake-Ford rätt uppenbar, men med tanke på hur energisk början av filmen är är det lätt att förlåta sådana tillkortakommanden i CGI-fältet.
Efter den halsbrytande inledningen förflyttas vi dock till en helt annan film med en helt annan ton, där en betydligt äldre Indiana Jones vaknar upp i sin fåtölj. Det är en dyster inblick hos en pensionerad, alkoholiserad gubbe som har blivit en skugga av sitt forna jag, en dammig relik vars äventyrlusta väcks på nytt när hans guddotter letar sig in i hans liv igen. Redan här känns det som att det är fel väg att gå med Indy och efter två timmar och trettio minuter undrar jag varför vi behövde en femte film i denna följetong? Det är en retorisk fråga såklart, vi lever i en tid där filmstudior plundrar gravar och kramar ur torra spenar så gott det bara går. I min värld slutade Indiana Jones med fyra män som red mot solnedgången i The Last Crusade. Matinéunderhållning kunde inte bli bättre än så här, vilket återigen bevisades när George Lucas och Steven Spielberg förbryllade världen med den bespottade The Kingdom of the Crystal Skull. Frågan är om Dial of Destiny delar samma oundkomliga öde som den filmen.
Dial of Destiny är ett desperat försök att fånga enkelheten från tidigare filmen, men som saknar själen, kvickheten, busigheten och drivet från trilogin. Actionscener känns oinspirerade och jakten på filmens titulära skatt blir snabbt långdragen. Scener har svetsats ihop för att ge illusionen av att vi bevittnar ett nytt och fräscht Indy-äventyr, men det finns inte mycket som är minnesvärt. Anledningen till detta är att Indiana Jones framställs som en våt filt som guddottern måste släpa runt för att få något gjort. I tidigare filmer var det raka motsatsen, där Indy ständigt tvingades rädda sina kompanjoner från alla möjliga faror. Dial of Destiny är en slags dekonstruktion av en karaktär som inte borde ha grävts upp från pensionshemmet, vilket gör att hela filmen mest släpar på ett lik. Lite som Weekend at Bernie's, fast med mer jaktscener och nazister.
Jag tillhör lägret som anser att Indiana Jones är mer av en häftig pojkfantasi än en karaktär, som i likhet med James Bond hittade sin publik för att pisksnärtaren var så okomplicerad: han slår nazister på truten, reser världen runt efter skatter, möter döden i vitögat dagligen, ligger runt med vackra kvinnor och räddar dagen med hjälp av en piska, en gnutta jävlar anamma och lite improvisation. Han är en enkel, men effektiv filmhjälte som oberört kunde meja ner sina fiender och kunde komma undan med allt för att han är så förbaskat charmig och karismatisk. När denna pojkfantasi sedan övergår till en 80-årig gubbstrutt som sett sina bättre dagar för länge sedan tappar man tjusningen med filmikonen - och värre blir det när Indy hamnar i baksätet i sin egen film. Det är nästan kriminellt hur underanvänd Indiana Jones blir i filmens sista avgörande timme och hur överexponerad hans jobbiga guddotter blir i jämförelse.
Detta är det mest fundamentala problemet med Dial of Destiny: det finns väldigt lite som driver Indy denna gång och måste ändå bråka om rampljuset med Phoebe-Waller Bridges nya karaktär Helena Shaw, en pengadriven skattjägare som väcker ytterst lite sympati. Hon är virrigt skriven karaktär som i sin spretighet upplevs som onödigt arrogant och väldigt otydlig i sina motiv. Det är väl poängen med karaktären egentligen, att egoismen är en fasad; innerst inne bryr hon sig om sin gamle gudfar, hon är inte så kall som alla tror! På pappret låter hon som en utmärkt kontrast till den heroiske Indy. Men kemin mellan Bridges och Indy är obefintlig. Onaturlig. Oärlig. Märklig. De verkar vara mest irriterade på varandra fram tills de inte är det och när det väl är dags att dra i de emotionella trådarna känner man sig mest förvirrad som tittare. Hon är mer än bara en sidekick, hon är tänkt att replikera den unga Indy-energin som gamle Ford inte längre är kapabel till. Hon har till och med sin egen version av Short Round! Det hade nog varit smartast att bara göra en spinoff med denna nya äventyrare istället för att ge Indy ännu en oklar anledning att återvända till vita duken. Det är vad Dial of Destiny i grunden är: en språngbräda för en karaktär som jag inte har något intresse av att se mer av.
Det finns några ljusglimtar, förutom den underhållande prologen. Det ska sägas att Harrison Ford är en duktig skådespelare och för den som gillar sin okomplicerade filmhjälte med fler dimensioner lyckas han ge karaktären en dysterhet och tyngd som känns genom hela filmens gång (på gott och ont). Mads Mikkelsen lyckas också vara otäck i sin tystlåtna hat och ånger, men filmens verkliga stjärna är - föga förvånande - John Williams. Mästerkompositören ger liv och gnista till en film som känns lite väl artificiell, som han alltid har gjort och jag ser fram emot att få lyssna på filmalbumet när den väl släpps. Men inte ens en legend som Williams kan maskera det faktum att Dial of Destiny är en ytterst deprimerande filmupplevelse. När eftertexterna väl rullade och Williams ikoniska filmmotiv spelades upp kändes det mer som att jag hade närvarat vid en begravning snarare än en ny filmeskapad.
Jag kanske tar i lite i denna recension, men jag vill verkligen gilla Dial of Destiny mer än vad faktiskt gör. Jag ville verkligen tro att jag skulle få tacka av en barndomshjälte, igen. Det var nästan elakt av Mangold att reta tittaren med den fantastiska inledningen, för det hade med enkelhet kunnat göras till en långfilm. Jag hade med lätthet accepterat deep fake-Indy så länge filmen i sig hade hållit sig till följetongens premiss. Indiana Jones-filmerna var från början menade att fånga pulp-äventyrens nagelbitande cliffhangers från förr, agera lättsamma och lekfulla actionrullar i kontrast till seriösa dramafilmer. Resten av Dial of Destiny vet aldrig riktigt vad den vill vara och mot filmens sista, snurriga akt blir man så förbryllad av alla beslut och tilltrasslade emotionella trådar som uppstår att man mest gapar i mållöshet. Att se Lucasfilm släpa på Indys pryglade guppkropp genom halva filmen var bara för sorgligt att bevittna.
Crystal Skull var en film som alla ville se, men som ingen ville göra; Dial of Destiny i sin tur kändes som en film som Lucasfilm ville pumpa ut till varje pris, men som ingen ville se - och ingen lär vilja se om den. Detta är, trist nog, är i slutändan en Indiana Jones-film som går på automatik, en snygg men ytterst ofokuserad film som man glömmer bort så fort man lämnar biografen. Det är ingen ny skatt det rör sig om med andra ord, utan en förfalskning som inte hör hemma bland originaltrilogin - den äkta varan. Om du däremot är ett inbitet Indy-fan kan jag rekommendera att köpa en biljett, se filmens första tjugo minuter och sedan lämna biografen så fort prologen är över.