Indiana Jones och kristalldödskallens rike

Filmen:
Vi trodde alla att en av filmhistoriens mest omtyckta trilogi skulle förbli en trilogi. Men efter påtryckningar från envisa fans gav George Lucas och Steven Spielberg efter och började planera för en fjärde del. Redan 1996 fanns ett manus färdigskrivet men det dög inte och projektet lades på is. Inte förrän år 2000 togs arbetet upp igen och ett flertal manusförfattare fick sin chans, bland annat M. Night Shyamalan som lyckligtvis ratades. Till slut blev det dock den gamle trotjänaren David Koepp (War of The Worlds, Jurassic Park) som fick äran att skriva manuskriptet.

Indiana Jones och dödskristallens rike utspelar sig i femtiotalets USA där kommunistskräcken härjar som värst. Skurkarna är en grupp illsinnade sovjeter ledda av Irina Spalko (Cate Blanchett) som vill utveckla en ny form av psykologisk krigsföring. En stor pusselsten i arbetet är att komma över den mytomspunna kristallskallen. För att det ska bli film av det hela blandar sig Indiana Jones såklart in i leken och jakten tar sin början.

Det är med blandade känslor jag låter filmen sjunka in. Den är fantastiskt välgjord och estetiskt tilltalande. Dessutom osar det Indiana Jones lång väg. Men besvikelsen finns där. Manuset håller inte den höga klass jag förväntade mig och är full av irriterande missar och luckor. Det känns som att Steven och George bara kastat in balla idéer och missat att binda ihop filmen snyggt. Biljakten i djungeln är det löjligaste jag sett på flera år. Irina Spalko måste även vara den minst motbjudande och sämsta skurken i filmserien.

Det räcker inte att försöka efterlikna originalen, de måste bräckas. En snuskigt svår uppgift och tyvärr har de misslyckats. Jag förstår inte heller varför de castade Shia LeBouf som Mutt, han är oerhört överskattad och löjlig. Den enda som klarar sig med hedern i behåll är Harrison Ford, vilken energi och klass gubbstrutten utstrålar.

Bilden:
Stor möda har lagts ner på att göra filmen så lik de gamla som möjligt. Färgschemat är identiskt och det är lätt att känna igen sig. Bilden håller hygglig kvalité. Den är dynamisk och har en läcker djupkänsla, fast det finns några plumpar. Skärpan är mestadels riktigt bra men emellanåt tappas fokus och det ser suddigt ut. Jag irriteras också på den ibland överexponerade bilden, det sticker nästan i ögonen. Men generellt är det en mycket fin bild den fjärde Indiana Jones-filmen bjuder på. Färgerna är stabila och även svärtan är superbra. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 2,40:1.

Ljudet:
När THX-loggan fyllde skärmen med den klassiska hymnen visste jag att här blir det åka av. Som vanligt när Lucas och Spielberg är i farten sparas det inte på krutet, det är en mäktig och tung ljudbild som väller över en. Det klassiska temat och ljudeffekterna har aldrig låtit så bra och höjer stämningen. Dolby TrueHD-ljudmixen utnyttjar verkligen ljudutrustningen och biokänslan är tuff. Surroundhögtalarna används smart och basen likaså.

Extramaterialet:
Den här 2-diskutgåvan är fullsmockad med extramaterial. På första skivan finns förutom filmen den 18 minuter långa dokumentären "The Return of a Legend" som handlar om historien bakom filmen. Det är intervjuer med alla inblandade, Steven Spielberg, George Lucas, Harrison Ford med flera. Det låter på dem som att fansen var orsaken till att filmen gjordes men jag tvivlar på att det är hela sanningen. En sevärd featurette hur som helst.

Skiva två innehåller en 80 minuter lång produktionsdagbok. Den är riktigt välgjord och jag satt som klistrad. Featuretten "The Effects of Indy" är nästan tragisk om jag ska vara ärlig. Det är nästan bara CGI i filmen och det känns som fel väg att gå. Utöver dem finns det featuretter som handlar om sminkningen, verklighetens kristallskallar, de klassiska Indiana Jones-prylarna och andra filmtekniska detaljer. Alla håller över medelkvalité. Dessutom finns det stillbildsgallerier och en historisk tidslinje. Allt extramaterial är högupplöst.