Inland Empire

Förväntningar, ständigt dessa förväntningar... Alla som har gjort sin Anna-läxa vet att jag avgudar David Lynch. En helt ny Lynch-långfilm är ungefär det största som kan hända i mitt liv. Och det kändes ju så gjutet på förhand. Trailern var vansinneslovande och rapporterna från US and A vittnade om ett manus ännu snårigare än Mulholland Drive. Så här i efterhand borde det sistnämnda så klart gett en skrämselhicka men jag slutar aldrig överskatta min egen förmåga att förstå filmer in i minsta detalj. En gång stängde jag av ljudet på Donnie Darko och slog vad om att jag skulle förstå filmen till och med utan några dialoger.

Hur som helst, det är här en beskrivning av filmens handling borde komma enligt vän av ordning. Men dels är jag ingen vän av ordning och framförallt så vågar jag mig inte på att återge storyn. Jag kan säga så mycket som att det kretsar kring skådespelerskan Nikki som får en roll i en Hollywood-film. Under filminspelningen börjar gränserna mellan vad som är filmens manus och vad som är verklighet att suddas ut och det undermedvetna tar över. Och när det undermedvetna tar över någonting är det inte särskilt lätt att börja tala om röda trådar och logik.

Ska man göra det ännu enklare för sig kan jag säga att Inland Empire, liksom taglinen säger, handlar om en kvinna i fara. För det är sant. Sedan vem egentligen kvinnan är och vad det är för fara... Tja, det är väl upp till betraktaren antar jag. Rörigt? Ja, jag vet. Men jag tror inte ni anar hur rörigt. De som kan sin Lynch vet att det ofta är tillkrånglat och kan te sig obegripligt. Skillnaden denna gången är att medan det i filmer som Lost Highway och Mulholland Drive fanns ett sammanhang för de som bara orkade investera tid och energi i filmerna. Att se Inland Empire är som att titta på en serie lösryckta konstinstallationer där människor kommer och går som om att det vore öppet hus och där man hoppar mellan olika länder och situationer i samma bildruta.

Att Lynch för första gången har spelat in med DV-film är inget som jag med facit i hand tycker har slagit väl ut. Javisst, de extrema närbilderna blir oerhört suggestiva men fotot i övrigt ser ut som en TV-serie från sent 80-tal och förstärker ytterligare känslan av att det är ett konstprojekt man ser på och inte en långfilm. Nämnde jag att det hela är tre timmar långt dessutom?

Att sätta betyg på Inland Empire är en regelrätt mardröm och jag är oerhört kluven inför hela alltet. Soundtracket är enormt och vissa scener tillhör bland det bästa Lynch någonsin gjort. Scenen där en gammal psykotant slänger ur sig "Brutal fucking murder" är gudabenådad. Och Loco Motion-numret är obetalbart. Men som helhet räcker inte det här på långa vägar. Jag måste även ställa mig frågande till hur det egentligen står till med Lynchs fantasi när han väljer att använda sig av samma idéupplägg och Hollywood-kritik som han gjorde i Mulholland Drive. Dessutom har han valt att återanvända scener från sin kortfilm Rabbits.

En 6:a är förvisso ett godkänt betyg men för mig personligen känns detta som det svagaste kortet sedan rymdfiaskot Dune. Världens bästa filmregissör+ny långfilm=en ekvation som på förhand som ut att vara skapad i himlens högre regioner. Istället blev det en ekvation som jag aldrig klarade av att lösa. Frågan är om det över huvud taget är lönt att leta efter en lösning.

Utgåvan från Pan Vision är tyvärr rejält slaktad jämfört med den amerikanska 2-discaren som jag har sedan tidigare. En intervju med Lynch medföljer dock. Men den amerikanska utgåvan är att rekommendera, om inte annat för att man får se David laga quinoa.