Insidan Ut 2

En dag står sarkasm-metern står på max, föräldrarna blir extra jobbiga, den sociala kompetensen tycks helt ha flugit ut genom fönstret och hormonerna ryter till... puberteten är en allt annat än problemfri brygga till vuxenlivet och för Rileys primärkänslor Joy, Anger, Disgust, Fear och Sadness blir det mer än bara en omställning; i uppföljaren Inside Out 2 får Joy smaka på sin egen medicin när hon och resten av känslorna ersätts med nya tonårsinkräktarna Anxiety, Envy, Embarrassment och Ennui. Det är nu upp till Joy och co. att återta kontroll om Riley innan hon förvandlas till ett riktigt tonårsmonster.

Det är inte en lätt uppgift att nå upp till Inside Outs känslosamma toppar, som jag anser vara en av Pixars yppersta filmer. Det var en genial terapisession för alla åldrar om att inte stänga ut sina känslor och hantera svåra förändringar i ens liv, vilket kändes svårt att toppa med tanke på vilken svidande tårdrypare den filmen visade sig vara. Inside Out 2 visade sig dock vara en kär återkomst till Pixars svunna magi, som med självsäkerhet berättar en historia om den osäkraste tiden i våra liv. Rileys känslovärld är härligt förvirrande, utan att någonsin vara förvirrande i sig.

Där den första filmen handlade om att växa upp handlar den nya filmen om att inte bara hitta sin identitet, utan också forma den. Rileys emotionella palett blir med andra ord mer komplex i takt med tonårens många villospår, men inte mindre tillgänglig eller relaterbar för det. Manuset är återigen så polerat och smart att den lyckas navigerar tittaren genom människans snåriga psykologi utan att någonsin tappa fästet om den känsloladdade röda tråden.

Sett till strukturen liknar tvåan alltså sin föregångare en hel del, där vi återigen tas ut från Rileys nyrenoverade hjärnkontor för att vandra genom tonårsflickans trassliga känsloverksamhet. Denna gång handlar det mer dock om Rileys splittrade självuppfattning och det svåra i att hålla fast vid sina innersta övertygelser, vilket bildar en tematiskt stark grundstomme bland alla snabblevererade skämt. Till ytan tänker man kanske inte så mycket om Rileys pubertala problem i hockeylägret, men återigen lyckas filmskaparna göra hennes turbulenta tonårspsyke dynamiskt och med hög igenkänningsfaktor. Även denna gång blir det svårt att inte bli berörd av Rileys lilla (och samtidigt stora) livsresa, särskilt mot det tårdrypande slutet.

Föregångaren är visserligen strået vassare tack vare sitt starka karaktärsfokus, då det snabbt kan kännas lite väl trångt med nya ansikten i Rileys känslopanel. Här är det mest Anxiety som gör allra störst intryck som filmens stora antagonist, medan figurer som Envy och Ennui hamnar lite i skymundan. Jag saknar också Michael Giacchinos minnesvärda musikkomposition som ju hjälpte till att göra Inside Out-världen till en sådan emotionell berg-o-dalbana. Vissa vuxna i biopubliken kanske suckar till några irriterande barndomsfigurer som våra hjältar stöter på i Rileys så kallade "State of Secrets".

I det stora hela rör det sig dock fortfarande om en skicklig, träffsäker, insiktsfull, rörande och rolig film om rädslan att tappa kontrollen och att acceptera alla sina känslor för vad de verkligen är. Det är en välbalanserad familjefilm med ett energiskt sinne för humor och ett tajt, reflekterande manus. Pixar, glöm Toy Story nu - den riktiga berättarglädjen hittar vi i Rileys huvud. Inside Out 2 får svensk premiär den 17 juli, men har smygpremiär denna helg.