Zoo är en film ni kanske aldrig hört talas om. Det är något så originellt som ett relationsdrama som utspelar sig under en pågående zombieapokalyps.
Så, relationszombieapokalyps? Försök säga det snabbt, I dare you. Med den inledningen har intresset uppenbarligen fångats, för annars är man inte mycket till filmentusiast. Jag tänker genast tillbaka på mina egna ord om att genren känns uttjatad och man går och väntar på något som sticker ut. Och så luktar man sig till Zoo. Nu bör dock påtalas att Zoo inte är en ny film. Den visades på festivaler i slutet av 2018 och släpptes under 2019. Precis när covid ändtrade scenen. Kan det ha varit en orsak till att filmen flugit under radarn?
Vi börjar i rätt ände, intrigen, som jag nästan redan sammanfattat:
Ett par försöker rädda sitt äktenskap under en zombieapokalyps.
I was gonna kill the zombies, but then I got high
Där har ni den. Och det räcker för att väcka mitt intresse. En twist på apokalypsen är intressant oavsett hur. Och nu ska vi ge lite bakgrundinformation: Zoo är inspelad på engelska, men det är en svensk/dansk produktion. För regi och manus står Antonio Tublén, vars första film Original (medregissör Alexander Brøndsted) vann en Golden Goblet som bästa film på Shanghai International Film Festival 2009. Tublén debuterade som författare under 2025 med spänningsromanen Antagonisten.
Men åter till Zoo. Svenskregisserad. Lågbudget. Men med kännigendisar i rollerna.
Den kvinnliga huvudrollen spelas av brittiska Zoë Tapper, som bland annat varit med i Mr. Selfridge. Mannen i relationsdramat spelas av Ed Speleers, som vi sett i exempelvis Star Trek: Picard, Outlander, Eragon och Against the Ice. Kul passus är att båda gjort röster i spel, och dessutom samma serie: Speleers i Battlefield 1 och Tapper i Battlefield V).
Men åter till filmen. Ett apokalyptiskt relationsdrama, hur funkar det? Regissören själv sammanfattar det på ett sätt jag gillar: När vi filmade så skämtade vi om att utanför utspelas en bombastisk Brad Pitt-zombiefilm, medan vi zoomar in på ett par i bakgrunden och deras öde. Det är precis det vi får. Medan pandemin slår till och folk blir galna så kämpar Karen och John med relationen. Det kanske låter tråkigt? Eller nej. Diskbänksrealism som möter zombieapokalyps kan väl egentligen aldrig låta som något annat än intressant?
Visst. Jag saknar gore och mer nerv, samtidigt som jag vet att det inte är den typen av film jag satt igång. Skådespeleriet är bra och kemin mellan huvudkaraktärerna funkar. Dessutom uppskattar jag den underfundiga, mörka humorn.
En zombiefilm utan vapen? Njetski!
Här pratar vi alltså om ett slags kammardrama i slitna kläder och zombies på gatan. Jag hade gärna följt med när de går in hos grannarna för att hämta förnödenheter men uppskattar samtidigt att man faktiskt håller sig till konceptet och lägenheten. Jag är imponerad av att man lyckas få till en så pass snygg och välkomponerad film på låg budget och med inspelningstid på runt tre veckor. Den påminner för övrigt en hel del om La nuit a dévoré le monde (The night eats the world), som kom samma år. Där ser vi suveräna norska skådisen Anders Danielsen Lie i huvudrollen.
Och på tal om det där med nerv: Paret sitter såklart inte bara och häckar i lägenheten. Det blir lite blod och våld också, naturligtvis. Och slutscenen är i min mening filmens helt klart bästa. Spännande, vacker och sorglig. Det gör ju inte saken sämre att jag har en förkärlek för passion projects, lågbudgetrullar och underdogs. Så. Är ni sugna på lite mer dystopi som tänker utanför boxen? Ge Zoo en chans. Den ligger på HBO.