Into the Woods

Filmen:
Det absolut värsta jag vet i filmväg är musikaler. Finns inget värre än att plåga sig genom 90 minuter med karaktärer som tappat förmågan att tala som människor brukar göra och istället SJUNGER varenda jäkla mening som lämnar deras fladdrande trutar. Ibland räcker det inte med det heller. Då ska det också sjungas om precis allt som karaktärerna gör, tänker och drömmer om. Hela tiden. Sång. Utan några undantag. Som en singsong-variant av såpoperakaraktärer vars tankar alltid uttalas med full röststyrka bakom andra karaktärers ryggar för att tittarna inte ska gå miste om någonting smarrigt.

Det finns såklart musikaler som är uthärdliga i varierande grad. Grease och Cry-Baby kan jag kolla på utan att känna en brinnande lust att hälla salpetersyra i öronen. Moulin Rouge går också an, även om den vandrar lite i gränslandet mellan okej och outhärdlig.

Into the Woods är en helt annan historia. Under de två timmar och fem minuter som filmen klockar in på, så påminner den mig i stort sett hela tiden varför jag hatar musikaler så pass innerligt och passionerat att det nästan är läge att bli imponerad/förskräckt över hur mycket man kan hata någonting utan att hamna i fängelse för det. Här är det sång för hela slanten. I princip inga vanliga dialogpartier, utan karaktärer som medelst en ytterst repetitiv och sjukt enerverande musikslinga förmedlar sina tankar till varandra.

Du behöver inte vara någon musikalhatande Van Damme-fantast för att begripa att det snabbt blir tjatigt att höra samma musikstycke om och om igen. Ändå är det precis vad som händer i Into the Woods. Under den första halvtimmen bombarderas trumhinnorna med exakt samma låt om och om igen. En musikalisk hjärntvätt som testar ens tålamod som få filmer gjort tidigare. Där och då, under denna musikfyllda mardrömsupplevelse, rådde det inget tvivel: årets sämsta film och ett välförtjänt bottenbetyg.

Men Into the Woods skärper till sig en aning efter den bedrövliga inledningen när filmskaparna verkar ha förstått att nyckeln till en bra (eller åtminstone uthärdlig) musikal är att variera sina låtar lite grann. Det blir fortfarande inte särskilt bra och musikstyckena står sig likt förbaskat som några av de svagaste jag hört i en musikal, men känslan av att inte längre behöva utsätta sina stackars öron för samma förbenade musikslinga om och om igen i all evinnerlighet är så befriande och så ljuvlig att resterande speltiden känns som rena njutningen. Åtminstone för öronen. Manusmässigt är det inte särskilt mycket att skriva hem om.

Berättelsen är uppbyggd kring ett potpurri av bröderna Grimm-sagor där Askungen, Rödluvan, Bönstjälks-Jack och Rapuntzel kommer i kontakt med en bagare och dennes fru som för att kunna få en förbannelse upphävd tvingas hjälpa en häxa (gestaltad av en hysteriskt överspelande Meryl Streep) med några saker. James Corden och Emily Blunt spelar huvudrollerna som bagaren och hans fru, vilket ger Corden ytterligare en möjlighet att visa för världen att han är en av de tråkigaste figurerna i nöjesbranschen och för Blunt att ytterligare cementera hennes roll som en av de allra mest talangfulla skådespelarna aktiva idag. Förutom Blunt och möjligtvis Chris Pine, som överraskande stjäl många scener som prins, är skådespeleriet rätt så undermåligt genom hela filmen. Att Streep överhuvudtaget blev nominerad för en birolls-Oscar för denna lama insats vittnar ju bara om att Oscarsjuryn går efter namn före prestation.

Regissören Rob Marshall, med förflutet som musikalregissör till filmer som Chicago och Nine, öser på med sagolika omgivningar och får varenda scen att kännas som en vacker tavla - men vad hjälper det när berättelsen i sig är så platt och ointressant? Det hjälper knappast heller att manuset hela tiden pendlar mellan allvarsamt och närmast buskisaktigt om vartannat. Into the Woods kommer säkerligen att tilltala många som älskar musikaler av hela sina hjärtan, men också människor som avgudar gamla sagoberättelser mer än någonting annat.

Själv kände jag mig mest uttråkad under större delen av titten, det vill säga efter den inledande (fruktansvärda) halvtimmen som fick mig att kraftigt överväga att svälja mitt eget huvud för att skona mina stackars öron från fortsatt lidande.

Bilden:
En alldeles ljuvlig bildtransfer där Marshalls läckra filmspråk och det fina fotot kommer till sin fulla rätt i en härligt detaljrik bildupplevelse där färgpaletten aldrig blir sådär överdrivet ljus och pastellig som det ofta blir i sagofilmer, utan håller sig på återhållsamma nivåer med höstiga toner som passar berättelsen utmärkt. Svärtan är strålande och några artefakter på bildfronten existerar överhuvudtaget inte.

Bilden är i formatet 2.39:1.

Ljudet:
Inte heller här gör Disney en besviken. Med det här mullrande 7.1-spåret sparas det inte på något krut och såväl musikstyckena som rena omgivningsljud låter alldeles fantastiskt. Inte minst mot slutskedet av filmen när jättar involveras i berättelsen och får rummet att skaka när baspartierna drar igång på allvar. Kanske hade de fåtal dialoger som yppas i filmen fått ha lite mer tryck i sig, men i övrigt är det svårt att hitta något att klaga på ens om man försöker.

Extramaterialet:
Här finns ett kommentarspår med Rob Marshall och producenten John DeLuca som är fyllt till bredden av duons stora kärlek till musikaler samt en hel del insyn i själva produktionen, ett par featurettes som inte särskilt intressanta samt en möjlighet att se/lyssna på filmens sånger antingen som karaokeversioner med text eller i sin fulla prakt.