Irene Huss - Den som vakar i mörkret

Filmen:
Det finns en rolig historia som cirkulerade friskt i land och rike när polisen kämpade för att komma fram till vem som egentligen mördade Olof Palme i den utskrattade Palmeutredningen. Två skurkar är på flykt. Den ena skurken säger till den andra "Jag har bra och dåliga nyheter. Den dåliga nyheten är att polisen är efter oss". Den andra skurken frågar "Och vad är den bra nyheten?".

"Det är svensk polis".

Ett skämt som stämmer skrämmande bra in på poliserna som springer omkring i Irene Huss. Jag har aldrig någonsin sett poliser bete sig lika korkat. Inte ens i svamliga komedier som Den nakna pistolen eller Polisskolan, vilket givetvis känns väldigt underligt när det rör sig om en film som tar sig på så stort allvar. För stort allvar till och med. Här handlar det om en seriemördare som nästlar sig in i medelålders kvinnors liv genom att låtsas ha delade intressen med sina offer och sedan ta död på kvinnorna genom att strypa med ståltråd. Polisen kommer honom på spåren när Irene Huss och hennes kollegor upptäcker ett kvinnolik som sedan leder till upptäckter av fler gravar.

Genom en slutledningsförmåga som skulle göra Sherlock Holmes grön av avund har Huss snabbt bestämt sig för vem som är ansvarig för morden. Problemet är att man inte har några som helst bevis på att personen i fråga verkligen är mördaren. Ändå får polisen tillstånd för husrannsakan, dygnet-runt-spaning och märkliga förhör där Huss står och skriker på personen som om hon bara varit polis i exakt 5 sekunder och helt saknar kunskap om hur man beter sig under ett förhör. Som grädde på moset blir hennes familj utsatt för hot som verkar ha kopplingar till den utredning som hon håller i för tillfället.

Man blir alldeles mållös när man tittar på Irene Huss - Den som vakar i mörkret. Att svenska polisthrillers sällan håller särskilt hög klass är visserligen ingen större nyhet, men att lyckas skriva ihop ett så här bedrövligt manus är tamefan snudd på en bragd. Det finns ingenting som känns naturligt i den här soppan. Bara en massa stereotypa karaktärer som drar jättekonstiga slutsatser och beter sig som idioter hela bunten. Allt som har med polisutredningen att göra är oavsiktlig humor av den värsta sorten - som när poliserna helt utan anledning osäkrar sina vapen och stormar en lägenhet utan att ha ett enda bevis på att lägenhetsinnehavaren i fråga är en mördare. Eller då man senare öppnar eld (med både pistol och maskingevär) mot samma person då han kör iväg i sin bil från en biltvätt. Fortfarande utan att ha några som helst bevis på att han är skyldig till några brott.

Som om detta inte vore nog så är skådespeleriet så skrattretande uselt att man vill gräva ner sig i en jordhög och skämmas på obestämd tid bara av titta på stackarna som läser replikerna. Kovacs är stel som en pinne i sin roll som Huss och när hon mot slutet av filmen börjar storböla på ett allt annat än trovärdigt sätt samtidigt som hon klämmer ur sig några krystade repliker är det som om ens pekfinger dras mot fjärrkontrollen (läs; stoppknappen) av en magnetisk kraftkälla. Man får verkligen kämpa för att stå ut med skådespelarna och nivån på det hela blir liksom väldigt tydligt när den enda som faktiskt gör en bra insats är Irene Huss söta hund, en Berner Sennen, som sniffar på en död liten fågel i skogen i inledningen av filmen.

Det här är den sämsta svenska filmen sedan Nattbuss 807.

Bilden:
På bildfronten är det dock inte mycket att anmärka på. Det är en stabil transfer med stark och mustig svärta samt en genomgående bra skärpa med fina detaljer. Färgerna i sig känns dock aningen grådaskiga och lite slätstrukna, men förutom det bjuds det på högkvalitativ bildkvalitet där smuts och andra tråkigheter glädjande nog lyser med sin frånvaro.

Bilden är kodad i VC-1 och har formatet 1.78:1.

Ljudet:
Ljudmässigt är det knappast så att DTS-HD Master Audio 5.1-spåret som finns inkluderat kommer göra någon särskilt imponerad. Surroundeffekterna känns svaga och fladdriga utan precision, medan dialogerna kräver att man skruvar upp volymen avsevärt för att höra någonting annat än mummel från karaktärerna. Inte heller musiken är bra mixad. Dessa inslag känns på tok för högt mixade och dränker många gånger dialogerna. Mycket mediokert.

Extramaterialet:
Här finns bland annat en av de absolut värsta bakom-kulissernafilmerna som jag någonsin haft missnöjet att beskåda. Det är ett segment med manusförfattaren till filmen som ser ut att ha filmats med en sämre mobilkamera och sedan redigerats ihop i Windows Movie Maker. Det ser verkligen bedrövligt ut rent bildmässigt, men också hur man istället för att ställa frågor till honom via en person har klippt in svarta bildrutor med vit text på. Lågbudgetvarning på hög nivå, men det är i alla fall lite roligt att lyssna på när intervjuobjektet försöker måla upp sitt manusarbete som revolutionerande för den svenska kriminalgenren. Oavsiktlig humor när den som är allra mest underhållande. Vill man sedan fortsätta skratta kan man klicka sig vidare på kortare segment där man går igenom scenen med Volvo 740:n som kör ner för en ravin i exakt 11 km i timmen.