Jack and Jill

Filmen:
Som vanligt när Adam Sandler kommit med en komedi senaste decenniet har jag hållit mina förhoppningar på en icke-existerande nivå för att eliminera besvikelsekänslan. Hur denna står sig i Adam Sandlers egna konkurrens kan jag redan nu avslöja. Den klår dem alla, i uselhet alltså. Jag får känslan att herr Sandler medvetet försöker pressa uselhetsgränsen och har i och med Jack and Jill passerat ännu ett lågvattenmärke.

Adam Sandler spelar den tidigare framgångsrike reklamfilmsproducenten Jack Sadelstein som har en stor fet villa och söt fru (Katie Holmes), men jobbuppdragen börjar sina. När det blir dags för familjeträff på Thanksgiving dyker tvillingsystern Jill (Adam Sandler) upp. En vulgär, irriterande och krävande syster från helvetet som inte vill åka hem när helgen är slut. Hon stannar och går alla på nerverna men det visar sig att hon kan vara just räddningen för Jacks karriär. Som bi-karaktärer har vi även en divig Al Pacino och Johnny Depp i en mindre roll.

Jag vet inte var jag ska börja. Jack and Jill går an att titta på i ett par minuter i början. Men när syrran Jill gör entré släpper han lös ännu en superkalkon. Män i kvinnokläder har inte varit skojigt sen Mrs. Doubtfire (1993) och jag skäms över att ens nämna Robin Williams i samma recension som Jack and Jill, förlåt. De så kallade skämten funkar inte alls och det blir direkt smärtsamt pinsamt att kolla på debaklet. Jag undrar dessutom vad en legend som Al Pacino gör i den här filmen. Ville han prova något nytt och vara med i en hederlig kalkon bara för sakens skull? Jag hoppas det, för om han ville förbättra sina aktier är det här inget att skriva upp på meritlistan. Superlativen räcker inte till för att beskriva hur usel Jack and Jill är. För att förtydliga filmens dålighet kan jag nämna att filmen sopade rent på årets kalkonfilmsgala The Razziez och tog hem ALLA 10 priser, imponerande på sitt sätt.

Livet som filmrecensent är tufft ibland.

Bilden:
Om du ignorerat alla mina varningssignaler och fortfarande vill se Adam Sandlers senaste kanske du bara är insnöad på bild och ljudkvalité på Blu-ray. Då gör inte Jack and Jill dig besviken. Sony har sällan gjort mig missnöjd och Jack and Jill är inget undantag. Sony har pressat bitraten till max och optimerat varenda byte för att ge en så bra bild som möjligt. Skärpan är löjligt bra och färgpaletten snyggt balanserad. Svärtan håller också hög kvalité. Det finns inte så mycket att anmärka på faktiskt. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 1,85:1.

Ljudet:
Även ljudet i Jack and Jill imponerar med en maxad DTS-HD Master Audio-mix som trots att den är dialogtung levererar en härlig ljudbild även för den kräsne. Dialogen är otippat supertydlig och surroundkanalerna skänker liv i en filmkvalitétsmässigt stendöd film. Även basen får vara med och förstärka ljudintrycket emellanåt. Jack and Jill låter helt enkelt bra.

Extramaterialet:
Till min stora häpnad kunde denna film ha varit nästan 2 timmar lång om de slängt med alla bortklippta scener. 20 minuter mer tortyr, varsågod. Förutom det finns även några kortare tramsiga featurettes och en bloopers reel. En recensentkollega uttryckte sig: "Är inte hela filmen en bloopers reel?".