Filmen:
Fem personer skjuts ihjäl av en kallblodig mördare som polisen utan större ansträngning får tag på redan i inledningen i filmen. Bevisen talar sitt tydliga språk och åklagaren tycker inte att det råder något som helst tvivel om att den misstänkta är skyldig till dådet. Men en envis försvarsadvokat tycker annorlunda och med hjälp av ökända Jack Reacher, stenhård före detta militärpolis som numera lever ett liv på luffen utan bekymmer, bestämmer hon sig för att ta reda på sanningen.
Att Tom Cruise med sina 68 cm över marken är cirka 2 meter kortare än vad karaktären är i Lee Childs litterära förlaga rör mig inte i ryggen.
Jag stör mig betydligt mer på att regissören och manusförfattaren Christopher McQuarrie bjuder oss på en så urvattnad och platt thriller att man känner gäspningarna komma redan efter dryga tjugo minuter och sedan inte släpper taget om en förrän eftertexterna rullar. Speciellt med tanke på att Jack Reacher börjar strålande med en kuslig sekvens där en krypskytt under tystnad skjuter ihjäl ett antal människor med skrämmande pricksäkerhet och kraftig brist på medmänsklighet. I det ögonblicket är jag som tittare såld och vill ha mer av samma vara.
Men istället för att överdosera oss med spänning, så tycker McQuarrie att det är jätteintressant för oss att se när Jack Reacher hela tiden dyker upp när folk nämner hans namn likt ett övernaturligt väsen som har som livsuppgift att göra entré i tid och otid. Eller scener där Reacher ska bevisa sin tuffhet och spöa ner fem bitiga bråkstakar utan större problem. Eller scener då Reacher kör runt i en gammal muskelbil. För att inte nämna alla scener där Rosamund Pike står och trånar efter Reacher som besvarar hennes blickar med att stirra tillbaka och säga någonting tufft som för att ytterligare cementera vilken tuffing han är.
Och är det inte rätt så oförlåtligt att slarva bort en så pass kuslig karaktär som den Werner Herzog (japp, gamle regissörslegenden Werner Herzog) spelar i filmen? Herzog gör en fin tolkning av en ruggig figur som är speciellt skrämmande i en scen som utspelas i en mörk gränd, men ges på tok för lite utrymme för att verkligen glänsa. Han är ändå filmens stora behållning vid sidan av den briljanta inledningen.
Cruise å andra sidan känns trött som Reacher och kommer aldrig riktigt till sin fulla rätt. Han försöker alldeles för hårt och för mycket att framstå som tuff i varenda scen han medverkar i. Det blir en ganska platt tolkning av en karaktär som vi i slutändan aldrig riktigt lär känna eller bryr oss om.
Jack Reacher börjar strålande, men fortsättningen är mestadels en lång och utdragen gäspfest som du klarar dig bra utan. En förvånansvärt medelmåttig film som förtjänade ett betydligt bättre öde än det här.
Bilden:
Från de inledande närbilderna på en krypskytts ansikte med tillhörande skäggstubb till det att eftertexterna rullar briljerar Paramount stort med en mycket stabil transfer där skärpan är oklanderlig, färgerna perfekt balanserade och svärtan tung, mörk och fyllig. Smuts och störande brus lyser även de med sin frånvaro i den här underbara BD-utgåvan.
Ljudet:
Även här briljerar man stort med ett makalöst DTS-HD Master Audio 7.1-spår som bjuder på ljuvliga surroundeffekter med perfekta panoreringar och bra tryck i basen, men också välmixade dialoger och en hel del läckert subtila ljudeffekter som bara ytterligare skapar en enorm närvarokänsla i ljudbilden. Referensklass, utan tvekan.
Extramaterialet:
Här finns tre kortare featurettes där man bland annat pratar om filmens slagsmålskoreografi, om vägen från bok till film och hur Jack Reacher som karaktär tilltalar så många runtom i världen. Men det intressanta är de två kommentatorspåren som inkluderats. Ett är med filmens kompositör Joe Kramer som går djupare in på hur hans musik skapats för filmen och motiverar en del av sina val, medan det andra och betydligt mer intressanta kommentarsspåret inkluderar både Tom Cruise och regissören McQuarrie som kommer med flera fina utlägg om skapandet av filmen, en hel del anekdoter och ett bra flyt i konversationen.