Jack Reacher: Never Go Back

Filmen:
Den stora charmen med Lee Childs hårdkokta böcker om före detta militärpolisen Jack Reacher är att han är en ensamvarg stöpt ur samma mall som den typen av karaktärer Clint Eastwood gjorde bättre än precis alla andra under i stort sett hela 60-, 70- och 80-talet. Jack Reacher tar inte skit av någon och går alltid sin egen väg. Låter nävarna tala ifall någon visar sig på styva linan. I stort sett varenda av böckerna går ut på att Reacher kommer till ett nytt ställe, hamnar i trubbel och delar ut så mycket rumpsmisk innan berättelsen är över att hans nävar rimligtvis borde klassas som två massförstörelsevapen. Simpelt, men klockrent som underhållning.

Varför i hela friden väljer man då att filmatisera den kanske sämsta Jack Reacher-boken när det vankas en uppföljare till Christopher McQuarries film från 2012? En bok som inte bara känns som ett sämre avsnitt av NCIS, utan också introducerar en tonårstjej som eventuellt kan vara Reachers dotter - vilket omgående tar död på hela ensamvarg-grejen och istället förvandlar allting till ett söligt relationsdrama. Jag fattar ingenting. Jack Reacher: Never Go Back är ett enda långt sömnpiller där Edward Zwicks taffliga regi får filmen att kännas som en amatörmässig TV-film snarare än en påkostad Hollywoodproduktion.

Det värsta är att allting börjar så lovande. Reacher på ett café. Läxar upp ett gäng poliser. Känns precis lika cool och stenhård som han gör i böckerna. Sen rasar korthuset i ett rasande tempo där stackars Zwick och övriga manusförfattare drunknar och tappar bort sig i den ena klyschan efter den andra. Här finns trötta försök till kärlek mellan Reacher och Cobie Smulders karaktär Turner som kompliceras av att båda är vana att bestämma. Värst är dock biten med den eventuella dottern. Varje gång som Danika Yarosh (som spelar dottern) öppnar truten blir två saker plågsamt uppenbara. Ett: karaktären är ett enda stort skämt som går en på nerverna. Två: hon kan vara en av de absolut sämsta aktiva skådespelarna i nuläget. Usch.

Cruise gör åtminstone sitt bästa för att rädda situationen. Han är trots sin längdskillnad gentemot den litterära förlagan riktigt bra som Reacher och känns klockren när det är dags att sätta skurkarna på plats med några väl valda ord och sen trutdäng på det. Men inte ens Cruise kan lyfta det här bedrövliga manuset. När inte heller actionscenerna, som så tydligt visar att Zwick inte har en susning om hur man regisserar action, lyckas engagera är det bara att ge upp.

Jack Reacher: Never Go Back är en riktigt svag actionfilm som du med gott samvete kan skippa helt och hållet.

Bilden:
Här finns inte mycket att klaga på. Strålande skärpa som levererar i såväl väl upplysta scener som i de mörka. Färgerna känns välbalanserade och levande, medan svärtan imponerar stort. Här finns inga tecken på brus, smuts eller annat elände. En rakt igenom klockren bilduppvisning.

Ljudet:
Här snackar vi. Det här Dolby Atmos-mixade ljudspåret sprudlar av liv och rörelse, inte minst i sista akten där gatorna i New Orleans fångas upp på ett strålande sätt och verkligen kastar in en i berättelsen på ett imponerande sätt. Både kraftfulla ljud och mer subtila diton är ljuvligt uppfångade. Dialogerna låter bra, medan musiken bitvis känns en gnutta för högt mixad.

Extramaterialet:
Några kortare featurettes om skapandet av filmen som mest består av trötta ryggdunkar och oförtjänta hyllningar.