Jackass: Number Two

En kille med ögonbindel blir brutalt stångad av en ilsken tjur. Jag skrattar. Klipper till nästa scen. En annan kille sitter på en liten BMX utrustad med en gigantisk tryckluftskanon som skickar iväg honom med världens fart längs en brygga. Jag skrattar ännu mer. Jackass: Number Two tar verkligen fram de värsta sidorna hos mig som filmrecensent och jag både njuter och skräms av det.

För när Johnny Knoxville och hans gäng av våghalsiga tokstollar gör sig illa på allehanda sätt förvandlas jag från att vara en, i alla fall hyfsat, seriös individ till en dumskrattande på en nanosekund. Det är oerhört befriande med den sortens humor när man är på rätt humör (med andra ord; småtrött, tillsammans med ett lättroat grabbgäng och gärna med några pilsner i magen). Att bara kunna skratta utan att använda den gråa saken uppe i skallen mer än nödvändigt. En skön känsla.

Men det är ju måtta med allting, så även skadeglädjeshumor - och här kommer vi osökt in på det största problemet med Jackass: Number Two. Man går över smärtgränsen alldeles för ofta och det känns verkligen som att killarna försöker chockera bara för chockerandets skull. Visst, det är chockerande att se någon stoppa en blodigel på ögongloben, men roligt? Fan heller. Samma sak med scenen där en avelshingst får utlösning och en av grabbarna dricker upp hästsperman. Okej, ni förstår budskapet, men bara för att jag nu tog upp de mest extrema "stuntsen" innebär det inte att alla håller lika pervers klass. Det finns faktiskt många klassiska Jackassmoment som involverar folk som får ont på olika sätt, cyklister som druttar omkull, kravallutrustning som testas på killarna etc. etc.

Jackass: Number Two når aldrig upp till samma klass som sin föregångare, den är på tok för ojämn och blotta åsynen av tönten Bam Margera går en på nerverna. Ändå skrattar man gott under många partier och om man nu beslutar sig för att se den är det i det närmaste en garanti att man åtminstone kommer skratta en eller två gånger (för guldkorn finns). Är du sen också på rätt humör kan skrattfrekvensen med lätthet ökas med en sisådär 500 % procent.

DVD-utgåvan bjuder inte på någon större kvalité gällande det visuella och det audiella, det är nätt och jämnt dugligt, men det har å andra sidan sin förklaring. Filmen är ju inspelad med handkameror och då kan man inte förvänta sig samma kvalité som en vanlig spelfilm. Extramaterialet består av ännu mer tokigheter och älskade man filmen kommer man ha mycket roligt med det också.