Jag minns Disneys 16-bits-magi

Jag ska inte sticka under stol med att jag höll på att sätta kaffet i fel strupe när jag tidigare under veckan läste min käre kollega Henric Petterssons krönika om Disney i 32 bitar. En krönika där han hyllade denna era och skrev att "förr kunde ändå Disney lyckas".

Tankarna nästan svindlade för mig, och jag insåg med ens att jag faktiskt är rätt gammal och om mindre än två år firas 50 modiga (nåja) år. För... om jag ska beskriva den svagaste eran för Disney-spel, så är det ju förmodligen just 32 bits-eran, som min fenomenale kollega just hyllat som den främsta. Innan dess kom flera helt otroliga klassiker som ofta frekventerar listor över världens bästa spel, och efter det så började spelet bli sådär snygga att de faktiskt kändes som tecknade eller datoranimerade filmer. Just 32 bits-eran hade såklart otaliga klassiker, men spelen var så primitiva att det är 3D-erans motsvarighet till 2D på Atari 2600 och tyvärr tycker jag väldigt lite är njutbart idag och ofta levde spelen på att 3D då var något spännande.

Därför tänkte jag nu att det är på sin plats att istället djupdyka ner i Disneys 16 bits-magi. Inget försök att vara heltäckande, men väl en härlig resa ner i några av de vackraste och bästa pixelspel som någonsin släppts.

Castle of Illusion Starring Mickey Mouse (Mega Drive 1990)
Det finns kanske fem spel genom tiderna som grafiskt fått mig att tappa hakan så totalt att jag knappt vetat vad jag ska säga. Ett av dem är Castle of Illusion Starring Mickey Mouse, till den då nysläppta Mega Drive. Internet fanns ej och det hade b örjat tisslas och tasslas på skolgården om att Sega (ni vet, de som gjorde de där märkliga Master System som nästan ingen hade) hade släpps en ny konsol i 16 bitar - vad det nu betydde. Men spelet fanns att beskåda på Lekstuga i Östersund, och jag skojar inte att det var som att ögonen hade ramlat ur huvudet på mig. Att gå från pixligt gnälliga NES-spel till vad som då uppplevdes som tecknad film (kom ihåg att platt-TV inte var en grej och att tjock-TV gjorde att pixlar inte syntes). Att Castle of Illusion Starring Mickey Mouse dessutom var ett helt fenomenalt plattformsspel gjorde såklart inte saken sämre.

Aladdin (Mega Drive 1993)
Denna godbit anses av goda anledningar vara ett av de bästa Disney-spelen från 16 bits-eran. Tack vare ett unikt samarbete med Walt Disney Animation Studios kunde utvecklarna på Virgin Games använda handritade animationer som digitaliserades in i spelet, och självaste David Perry (skapade senare bland annat Earthworm Jim, MDK, och The Matrix: Path of Neo) programmerade och levererade animationer av ett slag vi inte hade sett tidigare. Men grafik räcker bara så långt och äventyret bjöd även på varierad och kreativ nivådesign på ett sätt som fångade känslan från filmen. Super Nintendo-versionen var också bra, men spelmässigt regerade Aladdin till Mega Drive och att vi faktiskt fick använda sabeln bidrog till en coolare känsla. Helt klart ett av tidernas främsta licensspel.

Goof Troop (Super Nintendo 1993)
Det här brukar sällan listas som en av de stora klassikerna från eran, men det får jag förmoda är för att folk inte minns det. Goof Troop bygger löst på den tecknade TV-serien med Långben och hans son Max, men istället för ett plattformsäventyr valde Capcom en annan väg: ett top-down action- och pusselspel i stil med The Legend of Zelda: A Link to the Past, men med co-op i fokus. Två personer kan alltså axla rollerna som Långben och Max, där Långben är starkare men långsammare, och Max är snabbare men svagare, komplett med pussel utformade för god kommunikation och timing. Det är ett tydligt bevis på hur skickligt Capcom hanterade Disney-licenser under denna era och ett spel som håller lika bra än idag.

Magical Quest Starring Mickey Mouse (Super Nintendo 1992)
Mer Capcom? Varför inte. Magical Quest Starring Mickey Mouse visade spelet tydligt hur ett starkt varumärke i rätt händer kan förvandlas till ett äventyr med både kvalitet och kreativitet. Även om det i grunden är en ganska klassisk 2D-plattformare, så har det en unik twist, nämligen Musses olika dräkter. Under spelets gång får sorken tillgång till flera magiska utstyrslar, såsom trollkarl, brandman och bergsklättrare, vilka alla ger honom olika förmågor. Detta bidrog till spelmässig variation och förändrade hur vi interagerade med världen. Grafiskt sett var Magical Quest ett av de snyggaste spelen från denna era, och ett av de där spelen som gjorde Mega Drive-fansen avundsjuka.

World of Illusion Starring Mickey & Donald (Mega Drive 1992)
Om du tycker detta låter som en uppföljare till ovan nämnda Castle of Illusion så tar du givetvis rätt, men allt togs här ett steg längre, i synnerhet när det gäller estetik och spelmekanik. I World of Illusion sögs Musse och Kalle in i en magisk värld efter att ha hittat en mystisk spegel på en teater. Otur för dem, men tur för oss som därmed fick ett äventyr genom sagolika pixellandskap bland levande böcker, undervattensvärldar, magiska skogar och flygande mattor över stjärnbeströdda himlar. Toppa det med co-op där Kalle Anka nu alltså är med i mixen, där båda har sina unika egenheter och fördelar. Sättet på vilket man skulle samarbeta var väldigt nyskapande vid den tiden, och sammantaget är det här en sådan där tidlös klassiker som aldrig kommer bli gammalt.

QuackShot Starring Donald Duck (Mega Drive 1991)
Trots att Indiana Jones är en karaktär som hängt med sedan tidigt 80-tal är Indiana Jones and the Fate of Atlantis det enda riktigt bra spelet med honom innan fjolårets Indiana Jones and the Great Circle. Men det betyder inte att det saknades Indiana Jones-liknande spel. Vi hade ju exempelvis QuackShot Starring Donald Duck med inspiration av Indys klassiska äventyrsfilmer, i vilket vi skämdes bort av Sega själva med en mix av plattform, pussel och lätt metroidvania-liknande utforskande. Resan gick jorden runt, vilket borgade för spelmässig variation, och Kalles sugproppspistol var ett redskap som spöar Indys piska alla dagar i veckan. Den visuella stilen fångar Kalles hetlevrade personlighet perfekt och ett välkomponerat soundtrack satte an stämningen perfekt.

Maui Mallard in Cold Shadow (Mega Drive / Super Nintendo 1995)
På den här tiden var det inte ovanligt att spel till mega Drive och Super Nintendo såg väldigt olika ut. Vanligtvis hade Mega Drive-spelen högre upplösning och flöt bättre, medan Super Nintendo hade mer imponerande färger, effekter och ljud. Därför fanns det alltid en version som var bättre. I fallet Maui Mallard in Cold Shadow skiljer de båda versionerna sig också mycket åt - men jag kan inte välja något, så detta gäller båda. Här placerades Kalle Anka i rollen som en noir-inspirerad detektiv, Maui Mallard, som dessutom hade en alternativ ninja-persona med unika förmågor att ta till. Super Nintendo-versionen var den mer tekniskt imponerande och oerhört läcker, medan Mega Drive-versionen hade högre upplösning och därmed visade mer av spelvärlden och tightare gameplay samt tempo. Kort sagt är detta ett retrospel du behöver i din samling oavsett format.

Mickey Mania (Sega CD 1994)
Det här är en höjdare oavsett om du spelar det till Mega Drive eller Super Nintendo, även om förstnämnda var vassare - men för den som hade Sega CD så var det dock den definitiva versionen. Här fick vi uppleva Musses långa resa från Steamboat Willie till mer moderna alster och tack vare CD-ljudet bjöds vi på ett soundtrack vi knappt hört maken till vid den här tiden. Dessutom hade Sega CD flera extra fördelar som extra animationer och annat innehåll och gav på flera sätt en sorts försmak av 2D-spel till Playstation och Saturn något år senare.

Toy Story (Mega Drive 1995)
OK, det här platsar kanske inte egentligen, för det är tyvärr ingen modern klassiker. Men det var ett skapligt bra spel ändå, som jag väljer att ta med för den otroliga tekniska presentationen. Det släpptes först 1996 i Europa, samma år som Playstation och Saturn hade premiär, men var så snyggt att somliga funderade över varför de ens skulle byta konsol. Det var i alla fall ett maffigt, välgjort och underhållande plattformsäventyr som bättre tolkade Buzz och Woody and något annat spel lyckats med, och på flera sätt mitt farväl till 16 bits-eran och därmed finns nog med känslor kopplade till det för att jag ändå ska vilja kalla det Disney-magi.