Japanska rollspelen jag aldrig glömmer

Secret of Mana (1993)
Länge var japanska rollspel något lätt diffust för de som spelade TV-spel, i synnerhet i Europa. Internet fanns inte och endast via speltidningar fick vi höra talas om produkter vi aldrig fick chans att kolla in. Men... så kom det ett till slut. Secret of Mana. Och vilket spel det var. Det blev inkörsporten till genren för mig och öppnade ögonen för den underbara designen, musiken, den unge protagonisten med världens ansvar på sina axlar, sidekicken, prinsessan och de öppna världarna. Att Secret of Mana dessutom gick att spela med upp till två vänner gjorde inte saken sämre och än idag betraktar jag detta som ett av de finaste spelminnena jag har (jag gjorde till och med ett Mana-spel på den grafritare jag hade på gymnasiet) - och gjorde japanska rollspel till en livslång passion.

Final Fantasy VII (1997)
Efter att ha hört om den där Final Fantasy-serien så länge, ofta genom Tobias Bjarnebys vackra texter i Super Power och Super Play, så blev det äntligen dags att få stifta bekantskap med den på allvar när Final Fantasy VII hade premiär. Jag smög i den vita disken med den svarta undersidan i min Playstation, och möttes av en menymusik som kunde smälta hjärtan. Alla ljudeffekter, melodislingor och liknande etsade sig omedelbart fast i hjärnbarken när jag gav mig ut på det mäktigaste äventyr jag vid denna punkt i livet (och flera år senare senare) hade upplevt. Cloud var en förebild, Tifa en crush, Barret ljuvligt stenhård och Red XIII en personlig favorit. Jag verkligen slukade Final Fantasy VII och de långa panoreringarna inför striderna och de utdragna Summon-animationerna kändes aldrig som något negativt utan bara bidrog till den underbara känslan. Ett underbart spel, rakt igenom, och möjligen med undantag för Final Fantasy IX anser jag inte att serien hittat denna nivå igen.

Phantasy Star Online (2000)
Det här med att spela multiplayer med andra via LAN eller online var inget nytt och jag hade haft förmån att prova på detta via gymnasiet (Wargentinskolan i Östersund var en av de första i Sverige att få internet tack vare något slags program) och BBS:er. Men det var med Dreamcast som bitarna verkligen föll på plats. Jag var inte alls särskilt sugen på att provspela när min gode vän och gamle kollega Bengt Lemne tjatade på att jag borde testa. Jag skrev på TVspel.nu vid denna tidpunkt och hakade på - och föll pladask. Sega bjöd på en underbar scifi-presentation som ramades in av superb musik och design, samt framför allt ett riktigt bra gameplay. Telefonräkningarna varje månad kunde uppgå till tusentals kronor och jag fick många fina bekantskaper som jag minns och har kontakt med än idag. Phantasy Star Online skulle jag ranka som ett av de fem bästa spel jag någonsin haft äran att få spela.

Blue Dragon (2006)
Det var lite skakigt kring Final Fantasy tidigt 2000-tal efter ett antal mindre lyckade projekt, inte minst den svindyra filmen Final Fantasy: The Spirits Within. Det slutade med att Hironobu Sakaguchi lämnade Square Enix och grundade Mistwalker. Deras första projekt blev en återförening av just Sakaguchi, men även Final Fantasy-kompositören Nobuo Uematsu samt Dragonball-skaparen Akira Toriyama, alltså samma gäng som skapade magi med Chrono Trigger. Playstation 3 hade fortfarande inte ens släppts när de första bilderna av Blue Dragon dök upp, och hypen gick i taket. Äventyret såg helt magiskt ut och som en återgång till det jag tycker att japanska rollspel ska vara, med luftskepp, världskartor, menybaserade strider och klassiska mangainspirerad design. Och Blue Dragon gjorde mig inte besviken. Det var ett alldeles fenomenalt rollspel av klassiskt snitt och ett av de sista jag spelade innan konceptet gjorde storstilad comeback under de senaste åren med. Ett absolut magiskt äventyr jag spelar igenom sisådär vart femte år när suget fallet sig på. Det är bakåtkompatibelt till Xbox så missa det ej.

Like a Dragon: Infinite Wealth (2024)
Yakuza-serien är underbar och har alltid varit underbar, men ändå var det med Yakuza: Like a Dragon från år 2020 som jag verkligen blev ett fan. De actionbaserade striderna var utbytta mot klassiskt japanskt rollspelssystem, vilket gjorde att fienderna fick ta mycket större plats. Den nya huvudpersonen Ichiban Kasuga var en galenskapare på ett sätt den mer stoiske Kazuma Kiryu aldrig var, och tillsammans öppnade detta för äventyr där japansk humor fick blomma ut som aldrig förr. Men det var med uppföljaren Like a Dragon: Infinite Wealth från förra året som bitarna verkligen föll på plats.

Det som väntade var ett fullkomligt proppat japanskt rollspel, i huvudsak förlagt till ett ljuvligt Hawaii, komplett med fina twister i storyn och underbart karaktärsgalleri. Exakt allt var förbättrat och minispelen höll en nivå så hög att flera av dem hade kunnat vara egna spel. Att Ryu Ga Gotoku Studio heller inte var rädda för att trampa folk på tårna gjorde dessutom att äventyret kändes vuxnare och tyngre trots att humorn spelade en så mycket större del än tidigare. Efter att ha maxat spelet känns det nu nästan som en baksmälla för min egen del. Jag vill inget hellre än att få återvända till denna ljuvliga värld igen för att hänga med min vän Ichiban för nya vanvettiga äventyr, och det är få spel jag älskar så innerligt mycket som detta.

Tidigare delar:
Musikspelen jag aldrig glömmer (Petter)