Jarhead

Sedan kritikerrosade debuten American Beauty har Sam Mendes tagit tre år på sig mellan varje ny film. Speciellt produktiv kan han med andra ord inte beskyllas för att vara fastän han befinner sig mitt i smeten av en industri där ordspråk som att man ska smida medan järnet är varmt snarare fungerar som budord. Tre år efter gangsterdramat Road to Pedition dyker han alltså upp med sin tredje film, som dessutom visar sig vara en krigsfilm utan krig. Den på förhand märkliga ekvationen ter sig dock logisk och lättlöst när huvudrollen gått till Jake Gyllenhaal som jag varit småkär i ända sedan jag såg Donnie Darko. Han råkar dessutom vara Hollywoods bästa unga manliga skådis på många år. I alla fall om jag får bestämma. Och det får jag ju.

Gyllenhaal spelar soldaten Anthony Swofford som i brist på annat att göra tar värvning i marinkåren och tillsammans med ett gäng andra grabbar med rakade huvuden skickas till Saudiarabien för att skydda USA:s intressen under Gulf-kriget. Genreobligatoriska element som befälhavare som skriker könsord så att saliven sprutar, straffarmhävningar och högläsning av brev från flickvänner behöver man inte vänta länge på. Vad som i så fall skiljer Jarhead från andra krigsfilmer är just avsaknaden av stridsscener, istället fokuseras det på det ständiga väntandet och ovissheten i lägret. Och explosionerna kommer inte från granater eller tanks utan från Swoffords inre när han gradvis tappar kontrollen över sin egen besatthet över att inte få döda och ge utlopp för sin frustration. Med det i åtanke gör man säkerligen rätt i att i slutändan se Jarhead som en antikrigsfilm.

Mendes känsla för bildkompositioner behöver man knappast övertyga någon om vid det här laget, i sådana fall borde det räcka att peka på storslagenheten i de brinnande oljekällorna och ökenmiljöerna som definitivt stillar ens lystmäte och ger Jarhead en plats i Hall of Fame över filmhistoriens snyggaste krigsskildringar där Apocalypse Now har en permanent hedersplats. Men även om det säkert delvis är ofrivilligt befinner sig Jarhead många gånger farligt nära andra klassiska krigsfilmer manusmässigt för att det ska kännas riktigt fräscht. Även om det inte på något sätt rör sig om någon imitation så känns den ofrånkomligt som en modern och något blek uppgradering av Full Metal Jacket. Och som det är Mendes krigslösa krigsfilm en berikande och absolut sevärd upplevelse, men knappast oumbärlig.

Gyllenhaal och resten av burkhuvudena får finna sig i att tillsammans med Den tunna röda linjen, We were soliders, Windtalkers m.fl. spela i den B-lagsuppställning som kommer efter de allra tyngsta och bästa krigsfilmerna. Det är inte fy skam det heller. Och skulle inte det passa Gyllenhaal kan han alltid komma och gråta ut hos mig.

Och glöm nu inte bort det allra viktigaste budskapet i filmen; var på er vakt om någon kommer fram och ger er en kopia av Deer Hunter!

Jarhead kommer erbjudas i två olika utgåvor, dels en enkel-disc och sedan en fullmatad 2-disc. På samma sätt som Universal gjorde med King Kong alltså. Med tanke på den minimala prisskillnaden kanske det verkar lika bra att norpa åt sig 2-discen men jag har 1-discen här som faktiskt bjuder på såväl kommentarspår, borttagna scener och intervjumaterial. Dessutom föredrar jag enkel-discens omslag framför 2-discen. Nu skjuts det som sagt var inte överdrivet mycket i Jarhead men de skott som avlossas, skrik och övriga effekter kommer till sin rätt i Dolby-spåret som dock mestadels är dialogdrivet. Bilden presenteras i fin anamorfisk 2.35:1 vilket är ursprungsformatet.