Johan Falk har det inte lätt. Han har nyss flyttat tillbaka till Sverige och Göteborg för att börja arbeta på GSI (Gruppen för särskilda insatser), medan familjen har stannat kvar i Haag eftersom Falks fruga har ett arbete hon måste avsluta innan hon kan ansluta till Sverige. Istället för att deppa ihop sig totalt hoppar Falk direkt in i arbetet på GSI som är tänkt att fungera som "polisens spjutspets i kampen mot grov organiserad brottslighet", ett förband av supergrymma specialpoliser alltså, och han kunde knappast ha börjat lägligare. Han hinner knappt kliva in genom dörrarna innan GSI kastas in i ett fall med synnerligen brutala och välplanerade värdetransportrån. Man tvingas använda sin fulla expertis för att hitta förövarna och Falk får ganska omgående inse att Göteborg har blivit till en farlig plats att leva på.
Trots jobbigt på familjefronten och ett hektiskt arbete, så kan i alla fall Johan Falk trösta sig med att man inte behöver heta Kurt Wallander eller Martin Beck för att göra succé bland filmtittarna i Sverige. Vi är ett polisfilmshungrigt litet land som konsumerar ohyggliga mängder polisfilm varje år och det är ingen slump att varje nysläppt film av den sorten hamnar högt upp på både försäljnings- och uthyrningslistorna runtom i landet.
Det spelar ingen roll hur usla filmerna är, folket vill ha sina polisfilmer till varje pris. Jag har aldrig förstått mig på den här fascinationen för en genre som vi verkar ha blivit något av självutnämnda experter på att tillverka. Wallander-filmerna med Krister Henriksson är ju stinkande sophögar i princip varenda en, Beck-filmerna med Haber och Persbrandt fungerar bara som lättsam underhållning för stunden och vedervärdigt urusla Irene Huss ska vi inte ens prata om. Johan Falk då? Han har aldrig varit någon favorit i min bok och Gruppen för särskilda insatser ändrar inte direkt på den åsikten.
Mycket beror på att Jakob Eklund är så ofattbart stel i huvudrollen att man skäms varje gång han säger sina repliker - som oftast går i den här stilen (punkterna ska symbolisera långa pauser): "Okej....bra...okej...okej...bra....okej" . Ibland kan han kosta på sig att säga "Nej....men...vänta nu...okej...bra". Eklund är den i särklass stelaste och tråkigaste av alla skådespelare som ger liv åt svenska folkets älsklingar som råkar vara polisfilmskaraktärer. Lyckligtvis flankeras han av kriminellt underutnyttjade och underskattade Reuben Sallmander som gör det bästa han kan av sin lilla roll och Mikael Tornving som till en början känns väldigt malplacerad, men som växer ju längre filmen går och i slutändan levererar en klart duglig insats.
Men det är hypade Joel Kinnaman som lämnar starkast intryck på en. Han har en svår roll att göra och bjuder på en nervig rolltolkning som visserligen gynnas av att karaktären i sig har en intressant sidohistoria i filmen - och därför ursäktar att Kinnaman överspelar i vissa scener.
Johan Falk - Gruppen för särskilda insatser är dock ingen film som helt och fullt förlitar sig på att skådespelarna ska bära berättelsen framåt, utan här öser man på med i svenska mått mätt relativt påkostade actionscener som i 90 % av fallen mest bara känns som att regissören Anders Nilsson fått för sig att han kan göra lika snygga actionscener som i amerikanska motsvarigheter. Det kan han förstås inte och när kulorna viner och biljakterna inleds sitter man mest och småfnissar för sig själv. Påkostat, javisst, men långt ifrån särskilt imponerande.
Jag fann ändå Johan Falk - Gruppen för särskilda insatser förvånansvärt lätt och trivsam att ta sig igenom, det är mycket Kinnamans förtjänst eftersom hans karaktär är den som driver berättelsen och som får ytterligare utrymme i (den betydligt bättre) uppföljaren Vapenbröder som släpptes samtidigt på DVD. Johan Falk - Gruppen för särskilda insatser skulle behövt en bättre skådis än Eklund i huvudrollen och skippat en del av dem töntiga actionsekvenserna, då hade betyget kunnat bli åtminstone en sjua, nu blir det en svag sexa som vittnar om att den duger som kvällsunderhållning när inget annat finns att tillgå.
Om inte annat är musiken riktigt bra och pampig. Där har man lyckats få den att kännas väldigt amerikansk på ett icke-påklistrat sätt. Bra jobbat.