Juno

Redan i den lekfulla förtexten ackompanjerad av en trallvänlig indiefolkdänga är jag övertygad om Junos duglighet som filmisk glädjespridare, men det är inte förrän några minuter senare, när Arrested Development-kungen Michael Cera dyker upp i knallgula shorts och en vilsen uppsyn som endorfinerna verkligen rinner ur mig som sirap.

Oscarsnominerade Ellen Page spelar huvudrollen som Juno McGuff, 16-åring tjej som av en händelse råkar bli gravid med sin bästa kompis, får panik som sig bör och sedan beslutar sig för att en adoption till ett barnlöst par är den bästa lösningen på problemet som uppstått. Simpel handling kan tyckas, men faktum är att det här är ingenting annat än ren och skär glädje, koncentrerad i filmform, där varenda beståndsdel är så finslipad att det nästan blir löjligt. Jason Reitman (som häromåret gjorde mästerliga Thank You For Smoking) har tillsammans med manusförfattaren Diablo Cody satt ihop en berättelse som är så varm, så varm att man nästan börjar svettas. Det är glädje och värme hand i hand i ett indiedoftande filmskapande med lekfullhet och skaparglädje så långt ögat kan nå.

Manuset är dessutom sprängfyllt av härliga repliker ("That ain't no etch-a-sketch. This is one doodle that can't be un-did, homeskillet") och ta bara en sån grej att man i en av scenerna pratar om Dario Argento (min husgud) och hans mästerverk Suspiria. Det behövs inte mer än så. Det är mer än väl för att jag ska bli galet imponerad över hur läckert manusarbetet är.

Många har klagat på att karaktären Juno är odräglig och störande, men då kan man omöjligt ha sett hela filmen. För okej, i filmens inledning har man kanske lite svårt att köpa Pages tolkning av Juno, hon känns snudd på överspelad när hon är i snabbköpet och köper graviditetstest (och det är väl egentligen den enda riktigt negativa aspekten med filmen, att de första minuterna bjuder på lite tveksamt skådespeleri), men sen gör man en helomvändning som heter duga och efter det tvivlar man aldrig på hennes insats eller filmens kvalitéer. Det är stort skådespeleri av en relativt liten och framförallt ung skådespelerska.

Soundtracket är inte av denna världen (och det är positivt menat i allra högsta grad), Ellen Page är fullkomligt lysande i huvudrollen, Michael Cera likaså, Reitmans regi helt perfekt och Diablo Codys finurliga manus om tonårsgraviditetens påföljder blir aldrig jobbigt pekpinneaktig eller tröttsamt konservativ - bara upplyftande och fantastiskt på alla sätt och vis. Glädje stavas Juno och Juno är glädje, så enkelt är det.

DVD:n från Fox är en trevlig sak med klart duglig bild och ett ljud som fyller sin funktion mer än väl, men nej, det är inte på bild och ljudfronten som DVD:n imponerar. Det är på extramaterialet. Här finns ett roligt kommentatorspår med Jason Reitman och Diablo Cody, en hel drös med featurettes, tabbar, screen tests och borttagna scener. Dessutom är den interaktiva menyn fantastiskt charmig.