Justice League

Filmen:
Turerna som denna film tog innan den nådde biograferna, pengarna som gick åt, tiden, alla bekymmer, problem, hinder, omtagningar, byten av regissör och producent samt alla dessa tusentals rykten som vi på förhand täckte - liknade verkligen ingenting jag någonsin hade sett tidigare. På så sätt var Zack Snyders omsusade superhjälte-party den mest hypade filmen genom alla tider, för egen del. Eftersom det kändes som om jag levde med Justice League varje dag cirka ett år innan den gick upp på bio och hela vägen fram till den grandiosa premiäraftonen.

Som vi alla vet har DC Comics och Warner det tufft när det gäller att försöka hålla jämna steg med främsta konkurrenten Marvel Studios vars tio år gamla superhjälte-universum rönt fler fantastiska framgångar än vad DC Extended Universe-folket kan stava till. Förutom en förhållandevis hyllad filmatisering av Wonder Woman har det mesta som gjorts i DC-väg de senaste åren luktat fränt av lastgammal hockeykalsong och inför själva kulmen på den uppbyggnad som försegått de senaste åren, Justice League, var vi alla spända av förväntan (minst sagt). Skulle Watchmen-kungen Snyder lyckas förvandla seriejättens ensemble-historia till något vettigt eller skulle han hamna i samma geggfyllda fallgrop av gyttjigt missriktad tematik och 900 000 "plotholes" som han gjorde i Batman v Superman?

Han tog sig dock inte mer än halvvägs in i produktionen förrän hela hans värld rämnade. Äldsta dottern begick självmord i sitt studentrum och Warner Bros var inte alls nöjda med det Snyder fram till det datumet presenterat för Geoff Johns och hans kritiska undersåtar. Zack hävdar fortfarande att han "tog ledigt" från inspelningen av sitt eget miljardprojekt medan andra envist skvallrar om att Warner fick nog och kickade karln, varpå Avengers-regissören och den före detta Marvel-gullegrisen Joss Whedon äntrade inspelningsscenen. Joss ombads "skoja till" det lite väl snusstorra/mörka manuset lite, spela in cirka 33% nya scener och försöka sätta ihop en begriplig storfilm av det haveri som stavades Justice League. Sagt och gjort... Sju månader senare stod den alltså färdig att synas av miljontals kritiska fans och ytterligare sju månader senare har jag precis sett Justice League på Blurre.

När jag såg den här rullen på bio klev jag in med sinnessjukt låga förväntningar. Detta av den enkla anledningen att jag helt enkelt inte gillade Wonder Woman eller bioklippningen av Batman v Superman samt det faktum att jag skrivit över 30 nyhetsnotiser här på siten om hur problematisk själva inspelningen faktiskt varit. Och ja... Jag var sannerligen inte särskilt imponerad när jag klev ut ur biografsalongen men heller inte sådär överdrivet hatisk och arg som redaktionskollegan Kim Orremark vars näsborrar frustade av sotsvart helvetesrök samma kväll. Nu har jag alltså sett den en andra gång och måste säga att jag fann filmen klar, klart sämre på Blu-ray. För det råder inga som helst tvivel om att detta i mångt och mycket är en trasig film som till att börja med inte vet vilket ben den ska stå på rent tonalt. Snyders material är mörkt och gravallvarligt medan Whedon/Johns plockat in den där lättsamma lyteskomiken från Avengers i en rad av filmens (nyinspelade) nyckelscener. Den här biten fungerar knappt alls, just på grund av att den känns inkonsekvent.

Sen har vi det här med Steppenwolf, storskurken, vars jakt på "Mother Box" för honom hela vägen till Metropolis där hela ligan naturligtvis väntar på honom. För förutom undantaget den där hemska lilla nattalven i Thor 2 har en serietidningsrulle mest troligt aldrig innehållit en mer färglöst töntig icke-skurk som denna och det förstör ju faktiskt i stort sett hela filmen. Han ser ut som en polisong-skäggig taxichaufför i en alldeles för överdimensionerad Hobbex-hatt och han pratar som en mix mellan en historielärare och Vin Diesels mamma. Detta i kombination med att Steppenwolfen aldrig motiveras eller besitter någon slags argumentativ förmåga, gör att han liksom bara dyker upp och agerar "ond" utan egentlig mening eller något motiv annat än den där förbannade lådan.

Batman slarvas bort eftersom han är "för gammal" genom hela denna film. Från att ha smiskat ordentligt med rumpa i Batman v Superman är han här rena rama pensionären som inte ens orkar haka på Flash vars fighting-skillz går att likställa med Jonas Mäkis. Detta medan just Flash är lite väl ynkligt tvångsneurotisk, Cyborg alldeles för identitetslös och Aquaman för mycket bonn-raggare för min smak. Det hela blir stundtals så pajjigt att det påminner om en halvkass Saturday Night Live-sketch och även om det faktiskt existerar ljusglimtar (en av dessa är när Curry berättar om sin livssyn för att minuten senare upptäcka att han lindats in i Dianas sanningslasso) är det enkelt för mig att avfärda den här filmen nu som ännu ett misslyckande från DC Comics sida. jag gillade den mer på bio men det är bara att inse att Justice League inte håller. Samtidigt får jag lov att erkänna att jag inte anser denna film vara sämre än exempelvis Avengers 2, Wonder Woman eller framförallt den unisont überhyllade Black Panther som jag alla håller som ytterst mediokra.

Bilden:
Warner har kodat Justice League på Blu-ray i en överraskande låg bitrate (22.034 Mbps) vilket gör att detta inte är det referensexemplar sett till renodlad 1080p-bildkvalitet som jag hade förväntat mig. Bilden saknar bett, saknar den där sista skärpan och det finns brus här som inte bara har att göra med det faktum att filmfotografen Fabian Wagner (Game of Thrones) använde sig av analoga 35 mm-kameror hela filmen igenom.

Ljudet:
Warner envisas med att stoppa in både ett traditionellt Dolby Digital 5.1-ljudspår och ett Dolby Atmos-spår på sina nya Bluray-utgåvor vilket helt enkelt gör att bilden får stryka på foten eftersom det råder platsbrist på skivorna. Detta anser jag vara rena dumboms-fasonerna och naturligtvis något jag skulle vilja att de slutade med illa kvickt. Med det sagt är ljudspåren här inte usla, bara inte särskilt imponerande. Atmos-delen är den kanske minst imponerande ljudbild jag recenserat på senare år då mixen är framtung och saknar lite punch.

Extramaterialet:
Här återfinns enbart fem stycken kortare minidokumentärer som alla fokuserar på DC Comics anrika historia, på de tidlösa hjältarna och deras motivation. Ingenting att skrika sig hes över, med andra ord, men heller inget som kan beskrivas som tunt eller dåligt. Vi vet dock säkert att det finns massa mer här att hämta men det lär släppas först när det är dags för en mer påkostad "Special Edition"-box.