Justin Bieber: Never Say Never

Filmen:
Jag vet att ni redan kollat in filmbetyget och har bestämt er för att leta upp närmaste kökskniv för att strimla upp mig. Jag måste erkänna att när jag öppnade kuvertet med filmen funderade jag seriöst på att ringa vår käre chefredaktör och fråga vad jag har gjort för att förtjäna detta? Men som filmrecensent är det ens plikt att kasta bort djupt inpräntade förutfattade meningar och nu får jag göra mitt bästa för att försvara en av årets största positiva överraskningar.

Jag är ingen större fan av Justin Biebers musik. Den smöriga tuggummipoppen som med stor precision anpassats för den tilltänkta målgruppen, småflickor i ålder 9-15 år kan jag klara mig utan. Då till den stora frågan, varför i hela friden kolla på en dokumentär om en artist vars musik man avskyr? Jag gav den ändå en chans och blev rent utav fascinerad.

Som grabb idag ska man per automatik hata alla unga artister som har småtjejer som målgrupp, speciellt Justin Bieber. Enligt utsago är alla barnartister formstöpta och saknar talang men de har ett par tunga finansiärer i ryggen som garanterar en succé bland småflickorna. Det är skrämmande lätt att dra alla över en kant men efter att ha sett en 4 år gammal Justin spela trummor med perfekt timing och några år senare spela gitarr och samtidigt sjunga klockrent är jag beredd att påstå att det finns undantag.

Justin Bieber är ingen produkt av digitala sånghjälpmedel, han har inte heller Nickelodeon eller Disney i ryggen. Han är en renodlad talang som skrapade ihop lite extrapengar som gatumusikant och harvade på i lokala talangtävlingar. Utan en stor pengasäck och en armé av pr-folk bakom ryggen är det svårt att slå sig fram, så Justin började med att lägga upp klipp på Youtube. Likt en gräsbrand spred sig Justins ljuva stämma ut i flickrummen. En ny stjärna var född. Justin Bieber är den första riktigt stora superstjärnan född ur Youtube och sociala medier och hans karriär är ett utmärkt exempel på hur kraftfulla de nya sociala mötesplatserna är som reklampelare.

Justin Biever: Never Say Never är en öppenhjärtlig dokumentär. Regissören Jon Chu har skippat det där glamorösa och gett oss en ärlig och spännande inblick i en talangfull artists vardag. Det är mer bakom Justin Bieber än de skrikande fansen och den flängande luggen. Kasta dina förutfattade meningar åt sidan och ge Justin Bieber: Never Say Never en chans. Det är en bra film och det står jag för.

Bilden:
Med tanke på den varierande kvalitén på materialet som används i filmen, gamla videokameraklipp, mobiltelefonklipp och YouTube-klipp är det förståeligt att inte allt har superdunder HD-upplösning och avgrundsdjup dynamik. Men när det väl blir dags för HD är bjuds det på bastant hög kvalité med superskarp bild och gräsligt mycket detaljer. Varenda liten tår på de små flickornas kinder går att urskilja, det är inte illa. Konsertsekvenserna är bäst med suverän dynamik, färgsättning och svärta. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 1,78:1.

Ljudet:
Spänn fast säkerhetsbältena för här blir det åka av. Paramount har öst på från fotknölarna och belönat Justin Bieber: Never Say Never med ett överjävligt DTS-HD Master Audio-spår som skriker demomaterial. Under de dokumentära avsnitten är ljudet framtungt med redigt krispig dialog. Men det är i konsert-sekvenserna som ljudanläggningen får visa vad den går för. Ljudet lever upp till nivåer jag inte trodde var möjligt med mäktiga sångröster, aktiva surroundhögtalare och kraftig snärtig bas. En fröjd att lyssna på.

Extramaterialet:
Det finns några kortare klipp som extramaterial. Ett där de delar ut gratisbiljetter till skrikande tjejer, ett där Justin klipper håret och ett klipp med dansarna. Inget med substans alltså.