Kalle och chokladfabriken

Filmen:
Jag har älskat Tim Burtons filmer ända sedan jag såg mästerverket Beetlejuice för första gången. Jag gillade hur han tog det mörka och morbida i historierna han berättade och gjorde det till någonting så lekfullt och charmigt att man inte kunde göra annat än att bara låta sig svepas med i berättelsen med ett stort leende på läpparna. Att njuta av en mästerlig sagoberättare som bara ytterligare stärkte sin position som Hollywoods främsta (när det gäller morbida historier med en stor dos värme inbakad) med filmer som Batman, Edward Scissorhands, Batman Returns och Sleepy Hollow.

Men kärleken till Burton har mattats av rejält på senare år, tyvärr - den aptråkiga remaken på Planet of the Apes, den knappt ögonbrynshöjande "uppföljaren" till The Nightmare Before Christmas: The Corpse Bride och horribla musikalen Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street är tre stora anledningar till att jag inte längre älskar hans filmer. Kalle och Chokladfabriken är en annan, om än inte lika sömnig som de nyss nämnda filmerna.

För även om den här berättelsen på förhand verkar som klippt och skuren för trollgubben Burtons speciella berättarstil, så är den på det stora hela bara ett visuellt slående fyrverkeri utan större substans. Roald Dahls historia om den fattiga pojken Charlie (Kalle på svenska, såklart) som är så ohyggligt fattig att han inte ens har råd att köpa sig en chokladkaka och drömmer om att en vacker dag få besöka Willy Wonkas superhemliga chokladfabrik som ingen utomstående någonsin fått uppleva - har sina poänger. Inte minst i det underliggande mörkret som ligger och bubblar under den färgglada ytan.

Man anar att någonting inte riktigt står rätt till i den mystiska chokladfabriken och när Willy Wonka utannonserar en tävling där några lyckligt lottade barn ska få chansen att besöka fabriken förstår man att saker och ting kommer att bli lite mindre barnfilmsaktiga än vad man kanske hade förväntat sig. Burton regisserar med sedvanlig lekfullhet och varenda scen i Kalle och Chokladfabriken är som ett underbart konstverk där man nästan tvingas gnugga sig i ögonen över det fantastiskt läckra omgivningarna, men när det kommer till själva berättandet blir det så hopplöst barnsligt och överdrivet att man förmodligen bör vara ett barn själv för att verkligen få ut någonting av den.

Och mitt i alla dansande Oompa-Loompas, fjompiga Willy Wonkas och tjocka tyskungar som äter godsaker som om det inte fanns någon morgondag tappar man intresset tvärt. Burton blir allt för förtjust i att dränka oss tittare med sagolikt läckra omgivningar och hellustiga kostymer på figurerna, vilket gör att han helt åsidosätter det väsentliga: att göra själva berättelsen intressant också. Det är en morbid saga, jovisst, men det eviga godisätandet och moralkakorna står en snabb upp t i halsen.

Som familjefilm sett är den en helt okej bagatell med överdriven humor, mysiga miljöer och platta karaktärer, men jämfört med vad Burton kan uträtta i vanliga fall, så känns den som en redig besvikelse - trots det fantastiska visuella som det bjuds på.

Johnny Depps Michael Jackson-liknande tolkning av Willy Wonka är dessutom så påfrestande att man får krupp.

Bilden:
Det här förstod man nästan redan innan titten. Att transfern skulle bli fantastisk - och mycket riktigt. En sån här extremt färggrann och lekfull film är det liksom svårt att misslyckas med. Bilden är ingenting annat än rena ögongodiset i Blu-rayform. Färgerna (speciellt de röda och lila nyanserna) ser fantastiskt mjuka och levande ut. Kolla bara in scenerna då barnen ser hur chokladen rinner som vatten längs de smaragdgröna ängarna där Oompa-Loompasfilurerna står och arbetar. Chokladen glänser så vackert att man nästan tvingas pausa filmen för att förvissa sig om att skärpan verkligen går hand i hand med färgerna på det sättet som den gör.

Den knivskarpa skärpan ger dessutom chokladfabriken helt nya dimensioner med detaljer som man aldrig tidigare ens tänkt på. Det är också ett riktigt läckert djup i vissa scener och en svärta som mer än väl fungerar. Det negativa är scenerna där färgpaletten mest går i grått och vitt känns mer än lovligt livlösa och just i de vita scenerna förekommer också en del optiska defekter som agerar som ett litet störningsmoment.

Bilden är kodad i VC-1 och formatet är 1.85:1

Ljudet:
Inte lika imponerande som bilden, men Dolby TrueHD 5.1-spåret som inkluderats på denna utgåva låter ändå alldeles förträffligt med en snorläcker surround där såväl dialoger som diverse ljudeffekter har mixats riktigt bra. Däremot är basen på tok för hög under vissa partier och det känns lite som att man fallit i den klassiska fällan: ös på med bas för att dölja brister. Jag tycker inte heller att mixningen av musiken imponerar allt för mycket, det är ganska platt och tråkigt ljud när sångerna väl spelas. Överlag ett mycket bra ljudspår, men med ett par småbrister som stör en aning.

Filmen finns också dubbad på en hel mängd olika språk förutom det engelska originalspråket. Här finns svenska, norska, danska, finska, franska, holländska, italienska, spanska och tyska dubbningar som alla håller betydligt sämre klass rent röstskådespelarmässigt än originalet.

Extramaterialet:
Här finns det gott om godis för den som är sugen att veta lite mer om skapandet av filmen. Däribland ett par mycket sevärda featurettes som behandlar bland annat hur man skapade Oompa-Loompafolket (fascinerande att man endast använde en skådespelare för att få till ALLA Oompa-Loompas), hur man dansar som en Oompa-Loompa och en intressant dokumentär om Roald Dahl. Mycket information och utan att gå över till att bli för mycket ryggdunkande längs vägen. Här finns också möjlighet att lyssna på soundtracket samt en biotrailer.