Det enda man kan vara säker på när det gäller Tim Burton är att man inte kan vara säker på något. När filmvärldens okrönte trollkarl sätter igång att trolla vet man aldrig vad som ska komma ut ur hatten. Men trots det finns det faktiskt en sak som man kan vara säker på oavsett om Burton ägnar sig åt blodiga spöklegender, serieäventyr eller parodiska sci fi-hyllningar. Och det är att alla hans filmer är visuella fester där inbjudningskorten går ut till alla som uppskattar teatralisk dekor och spektakulära kostymeringar. Det går bara att föreställa sig hur Burtons ögon måste ha tindrat när han kom på idén att filmatisera Roald Dahls välkända saga.
Fastän huset där Kalle (Freddie Highmore) bor snarare kvalificerar sig som första klassens rivningskåk och hans familj inte har råd med annat än utspädd soppa har han storslagna drömmar. En av Kalles allra högsta önskningar är att få besöka den excentriske Willy Wonkas mytomspunna chokladfabrik som aldrig visats för allmänheten. Lyckligtvis sammanfaller Kalles dröm med att Wonka sensationellt nog låter utlysa en tävling där den som hittar en gyllene biljett får tillträde till hans fabrik. Trots att global hysteri utbryter i jakt på biljetterna blir Kalle en av fem överlyckliga barn som kan se fram emot en visit hos Wonka.
Precis som många av Roald Dahls andra böcker är Kalle och Chokladfabriken stundtals en ganska bisarr historia när sensmoralen ska förmedlas. Barnen är rena karikatyrer med sina utstuderade egenskaper och Burton håller inte igen det minsta utan låter de lyckliga vinnarna gå tämligen groteska öden till mötes som att till exempel förvandlas till ett mänskligt tuggummi. Men naturligtvis överskuggas filmen av en sprudlande lekfullhet där Burton fått chansen att löpa amok med färggrälla kulissbyggen och förryckta karaktärer. Vanvettigast av alla är naturligtvis den androgynaktiga och helrubbade chokladfabrikanten Willy Wonka där Johnny Depp bjuder på ett överspel som inte är av denna värld, om man inte möjligtvis råkar heta Jim Carrey. Burtons ständige vapendragare Danny Elfman har sett till att Kalle och Cho-kladfabriken lika mycket är en audiell upplevelse som en fröjd för ögat. Förutom oerhört stilfullt specialkomponerad filmmusik bjuds det på en del energiska musikalnummer signerat fabrikens mystiska arbetare.
Fastän det här är en saga i ordets sanna bemärkelse där moralkakorna duggar tätt och Kalles framtoning blir lite väl godhjärtad så är det inget som filmen lider av när det väl blir dags att summera helheten. Med sitt ohämmade grafiska bildfyrverkeri är Kalle och Chokladfabriken en uppvisning i hur enkel men god underhållning ska utformas.
DVD:n är en tjusig dubbeldisc som förutom bild och ljud i förväntad hög kvalitet bjuder på en detaljerad inblick i hur man rent tekniskt gått till väga när man gjorde Oompa-Loompierna och ekorrscenerna. Lite annat smått och gott återfinns också även om man varit snåla med kommentarspår. Givetvis finns både svenskt och engelskt 5.1-spår där jag rekommenderar originalspråket så att ni kan höra Willy Wonka mässa: "Good morning, starshine... the earth says hello!"