Kartellen

Filmen:
En plufsig Ray Liotta åker till Mexiko. Han ser svettig ut och har en jätteful hatt på sig. En minst lika plufsig Andy Garcia sitter i en rullstol och sörplar i sig dricka med ett sugrör. Hans karaktär är gangsterboss och döende. Host host, krax krax. En yngre gangster har tagit över hans business på grund av sjukdomen och det är tydligen Liottas skäl att besöka Mexiko. Han ska ta död på Garcias ersättare för att denne håller på att göra affärer med Koranspäckade turbanterrorister (saxat direkt ur filmen). Problemet är att Liottas karaktär lider av post-traumatisk stress som får honom att flippa ut vid avgörande ögonblick. När han ska skjuta någon får han helt plötsligt en syn i sitt inre av en kvinna som har någonting med hans förflutna att göra. Stora problemas liksom.

Låter det smått förvirrande? Lika bra att du vänjer dig. Kartellen är en förvirrande film där man till en början inte blir klok på händelserna som utspelar sig framför ens ögon. Vem försöker egentligen lura vem? Vem är god? Vem är ond? Varför säger bara den ena turbanterroristen någonting? Om han fick betalt per ord, så gjorde han förmodligen en förlustaffär genom att medverka.

I övrigt är det samma gamla visa. Maten i Mexiko ger dig rännskita, Danny Trejo är en av de mexikanska elakingarna, man skriker "jävla gringo" åt folk som inte är mexikaner och varenda jävel tycks heta antingen José eller Pablo. Man har uppenbarligen använt sig av den stora klyschboken om Mexiko innan man skrev manuset till Kartellen. Man har uppenbarligen också kikat på Scarface (eller kom man på scenen med motordrivna sågen utan att ha sett på Brian DePalmas film?) och några andra gangsterfilmer innan man var nöjd med berättelsen. Det är en orgie i klyschor och platta karaktärer.

Man slänger dessutom in en massa "fuck" bland replikerna för att tuffa till det lite grann, visar lite bröst och låter en närmast parodiskt godhjärtad prostituerad som känt Liotta i några timmar lätta på sitt hjärta och berätta om att hon är trasig inombords - precis som honom. Det är skrattretande uselt berättande med föredettingar till skådespelare som ser så trötta ut och agerar så Valiumaktigt att man nästan skäms lite grann å deras vägnar. Stackars Liotta och stackars Andy Garcia. Vart tog era karriärer vägen egentligen?

Förmildrande omständigheter finns i form av duglig musik som höjer stämningen en aning och några läckra naturbilder ur den stekheta öknen, men i övrigt är det tomt på bra-fronten och i slutändan är Kartellen inget annat än en slarvigt regisserad, pinsamt skriven och illa agerad soppa som man glömmer/förtränger i samma sekund som eftertexterna börjar rulla.

Se Traffic istället.

Bilden:
Här har man gjort det enkelt för sig. Man har i princip använt sig av samma master som DVD-versionen och bilden är därefter - en marginellt bättre bildkvalitet än vad man kan kräma ur en vanlig DVD-film. Det är urvattnade färger, en skärpa som pendlar mellan att vara acceptabel och alldeles för mjuk, en svärta som är mer grå än svart och som dessutom dras med en massa brus. Bruset är för övrigt även närvarande i scener som utspelas i dagsljus där man ser polariseringarna hemskt tydligt. Väldigt irriterande och något som inte alls hör hemma på BD.

Bilden är kodad i AVC MPEG-4 och formatet är 2.35:1.

Ljudet:
På ljudfronten är det snäppet bättre än på bildfronten. Kartellen levereras med ett DTS-HD Master Audio 5.1 som visserligen inte är någon dräpare på något vis, men som fyller sin funktion på ett acceptabelt sätt med en lagom styrka i basen, en rätt så frekvent användning av surrounden (om än något framtungt) och som skapar en relativt läcker ljudmatta i rummet. Dialogerna hörs klart och tydligt i de lugnare scenerna, men när det börjar skjutas, så är mixen inte direkt hundraprocentig. Men överlag är det ett klart godkänt ljudspår.

Extramaterialet:
Saknas.