Kikis Expressbud

Efter framgångarna i väst med Spirited Away och Det Levande Slottet har det äntligen lossnat för Studio Ghibli. Kikis Expressbud ("Majou no Takkyubin") är den fjärde Ghibli-filmen att släppas i Sverige (efter den lika briljanta Min granne Totoro).

Min relation till Kiki är rätt speciell. Jag såg den förstås inte när den släpptes, det var nitton år sedan och den enda japanska kulturen som fanns att hitta i Sverige hette NES och Silver Fang. Istället såg jag den för några år sedan, 2001. Den elfte september, närmare bestämt... vilket är nästan kusligt med tanke på vad som händer i slutet av filmen.

Några mörka toner finns det däremot inte i Kikis Expressbud. Precis som vår Astrid Lindgren är Hayao Miyazaki en mästare på att berätta för barn samtidigt som han även underhåller vuxna. Det finns ett briljant djup i karaktärsgestaltningen och ett fantastiskt öga för detaljer. Faktum är att Miyazaki länge försökte få rättigheterna till Pippi Långstrump och besökte Astrid. Det blev tyvärr inget av det, men i Sverige fick han mycket av den inspiration som sedan skapade Kiki.

Som trettonårig häxlärling är det dags för Kiki att ge sig ut i världen på egen hand, med den småbuttre katten Jiji som enda sällskap. Jiji är för övrigt en av Miyazakis bästa karaktärer någonsin, perfekt i varje gest och bitsk kommentar. Hon kommer till en hamnstad som liknar en blandning av Stockholm och San Francisco, i en idylliserad era som inte riktigt kan tidsplaceras. Som svensk känner man igen både enskilda vyer, vissa byggnader och den allmänna arkitekturen hämtad från Gamla Stan och Söder. Där bestämmer hon sig för att utnyttja sin flygförmåga till att tjäna pengar som budbärare.

Det är svårt att bedöma Kikis Expressbud. Precis som Totoro bryter den mot precis varenda berättarregel. Det finns ingen ondska, ingen fiende, utan all konflikt och spänning beror på ett naturligt utmanande skede i de respektive flickornas liv. Man sätter sig inte och ser den här filmen för berättandet, utan enbart för de klockrena karaktärerna och den genomsköna stämningens skull. Och har du något barn mellan fem och nittiofem att se den med, så mycket bättre!

Filmen är förstås dubbad till svenska, även om jag stängde av det fortast möjligt, och till den yngre delen av målgruppen är det nog ett krav. Men alla äldre bör köra på japanska för sin egen skull. Skådespeleriet är, som vanligt, alldeles strålande. I övrigt finns nästan ingenting på skivan, bara ett gäng trailers på tre av de fyra utgivna filmerna, den nya filmen Legender från Övärlden, samt Porco Rosso, som alltså lär bli nästa utgåva.

Studio Ghibli har en ofattbart hög kvalitet på alla sina filmer med ytterst få undantag (just Porco Rosso är väl den enda av "storfilmerna" som inte är ett mästerverk) och de barnvänliga titlarna (vilket är praktiskt taget alla utom Princess Mononoke) matchar Disneys bästa precis när som helst. Jag ser verkligen fram emot mer Ghibli-magi på svensk DVD...