Kill Bill Volume 1

Allt gammalt är nytt igen och retrovågen sköljer över oss i Tarantinos fjärde film. Kill Bill är en film gjord av ren egoism snarare än ett publikt behov, ett filmbolags önskan eller en genre-mässig populäritet. Quentin staplar övertydliga dunderklyschor och sunkiga berättarstilar ovanpå varandra för att hylla vad som ursprungligen inspirerade honom att bli det han blev, en visionär inom filmkonsten och en dramaturgisk spjuver.

Här blandas Bruce Lee med Jet Li, som i sin tur blandas med Sergio Leone. Yakuza mixas med manga som möter blaxploitation som möter Street Fighter. I mitten finner vi en skvätt Frank Miller liksom en del Fritz Lang. Tarantino gör tidigt klart att Kill Bill är ett saligt hopkok där huvudtemat är en förvånadsvärt rak hämndhistoria, starkt inspirerad av Francois Truffauts The Bride Wore Black. Vi får följa Uma Thurman (Black Mamba) som efter att ha blivit lämnad att dö bestämmer sig för att hämnas på sin uppdragsgivare Bill och hennes fyra, före detta kollegor.

Redan i inledningen står det klart att vi är i Tarantino-land. Slående, korta repliker, blodiga ansikten och stilistisk klippning följs av Nancy Sinatras "Bang Bang". Tyvärr börjar dock Kill Bill Volume 1 betydligt bättre än på det sätt den fortsätter och där Reservoir Dogs och Pulp Fiction var banbrytande är Kill Bill mest en enda lång frustration. Här finns massor av härlig retronoja och en samling färgstarka karaktärer. Vad som däremot lyser med sin frånvaro är ett balanserat berättande och Tarantinos yttersta kännetecken, de matiga och skruvat smarta dialogerna. Kill Bill är en alldeles för lång historia, och det märks tydligt. Etableringarna fyller för mycket och vissa scener är utdragna till bristningsgränsen.

Uma Thurman känns lika malplacerad som osäker på sin roll och framstår mer som en uppsminkad Charlies ängel än en rasande mordmaskin. Koreografin ser hela tiden ut att vara för komplicerad för henne och Tarantinos säkra hand verkar regelbundet ha lämnat inspelningsplatsen då både repliker och minspel löper ut i ett virrvarr av otydligheter och sömniga scener. Då hjälper inte ens Tarantinos extremsäkra öra för filmmusik som i Kill Bill mer framstår som en galen jukebox, proppad med allt som kan anses som coolt och retromodernt. Zigensk mamba blandas med hip-hop som skiftar till hoppig 60-tals-pop som blir en högljudd blåssektion som övergår till flamenco-dans med tillhörande castanjetter. Ingenting fastnar riktigt även om det finns en del riktigt bra, gamla låtar här.

Miramax-chefen Harvey Weinstein inspirerade Tarantino till att dela in Kill Bill i två olika volymer. Weinstein som är en mästare på ungdomlig skräpfilm tillika extravaganta berättelser om sociala metaforer gjorde här sitt och Tarantinos livs misstag är jag dock rädd. Till skillnad från Matrix och Sagan om Ringen-trilogin är inte Kill Bill två olika filmer och behöver heller inte den tid som två separata volymer innebär.

Vad som dock ibland hjälper det haltande filmtempot är den sanslösa mängd ketchup som Kill Bill innehåller. Det finns givetvis en komisk tjusning i att den typ av övervåld som Tarantino här bjuder på, en av få bra ingridienser som trots allt gör detta värt att se för den actionstinne. Men oavsett den senare halvans vansinniga svärdslagsmål är det endast filmens första initiativ till att fånga min uppmärksamhet som håller hög klass berättarmässigt. Tarantinos filmvärld är knappast känd för att innehålla oskyldighet, något som han själv leker med i scenen då Black Mamba besöker den första av fyra, före detta kollegor för att utöva sin hämd. Ett underbart koreograferat knivslagsmål äger rum i ett välstädat vardagsrum samtidigt som en femårig flicka återvänder från skolan. Detta är filmens enda egentliga höjdpunkt och den enda anledningen till att eventuellt besöka videobutiken för att hyra filmen. I övrigt är Kill Bill Volume 1 en salig kollektion plagierat och inspirerat material som dessvärre känns som en billig film.