Killing Them Softly

Filmen:
Bra och dåliga idéer skiljer sig på en rad vitala punkter. Bra idéer genererar allt som oftast i framgång, ökat välmående och makt över de svaga. Dåliga idéer däremot, som att utforska solens magnifika prakt genom ett förstoringsglas eller råna mafiosos ur det kriminella toppskiktet, tenderar att utmynna i otrevliga konsekvenser. I synnerhet att råna maffian leder ofelbart till blodshämnd i form av ett good ol' kok stryk och ett nackskott (nej, ni tänker på nackspärr).

I krimthrillern Killing Them Softly råkar småbusen Johnny 'Squirrel' Amato missta den senare dåliga idén för en snilleblixt med en potentiell ekonomiskvinning i potten. Två trasiga crack-junkies rekryteras från gatan för att råna en maffia-riggad pokerturnering och planen skrider till verket. Självklart går det som väntat och snart finner de tre herrarna sig med en kallblodig torped i hasorna. Under jaktens gång serveras publiken tonvis med fulords-preppad dialog, skev kvinnosyn och smått diffusa paralleller till den globala finanskrisen.

Kvällens tema blir onekligen absurda kontraster. Kontraster som kan utläsas i allt från filmtiteln, som anspelar på den vridet moraliska skarprättarens ovilja att se dödsångesten i sina offers ögon, till scenerna av ultravåld som ackompanjeras av ett absurt ljuvt soundtrack. Det ligger definitivt något Guy Ritchie/Tarantino över det hela, men någon ny Lock, Stock eller Reservoir Dogs blir det däremot aldrig talan om.

Killing Them Softly är skriven och regisserad av Andrew Dominik - mannen bakom Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford. Och att det rör sig om en filmkonstnär med öga för det visuella är obestridligt. Vissa scener förtjänar banne mig att prisas. Dessutom har produktionen hottats upp ytterligare några snäpp med närvaron av storfräsaren numero uno - Brad Pitt. När han rullar in i bild med sin muskelbil till tonerna av 'The Man Comes Around' är det inte utan att man önskar att man själv satt i passagerarsätet med den handplockade världskärleksfamiljen intryck där bak och siktet ställt på horisonten.

Men trots Dominiks kameratrollkonster och Pitts briljanta skådespel så når tyvärr inte Killing Them Softly hela vägen fram. Tempot är tok-långsamt och dötiden har fyllts ut med vad som tycks vara improviserat ordbajsande utan vidare underhållningsvärde. Varken maffia-temat eller den röda tråden om finanskrisen är särskilt tillfredställande. Att man rekryterat en handfull guidos som snackar Hollywood-italienska flytande och kallar dom för Frankie, Markie, Mickey, Margie, Sammy, Sunny och Johnny är inte tillräckligt för att framställa en trovärdig och genuin atmosfär.

Publiken finner sig således med ena foten i en riktigt häftig thriller-dänga med snyggt bildspråk och solida skådespelarinsatser. Och den andra foten i en långtråkig, babblig smörja som lockar fram suckar på löpandeband och får publiken att kolla klockan var femte minut.

Bilden:
Bildmässigt placerar sig den nordiska utgåvan från Noble Entertainment på en okej nivå, inte mer. Färgerna är för det mesta aningen urvattnade och kontrasten är inte det bästa man har sett i sina dar. Svärtan ligger tung i de mörka partierna och inte heller skärpan finner en jämn nivå, och pendlar från att vara bra, till att vara inte fullt så bra. Ingen av dessa punkter är på något sätt upprörande i sig, men tråkigt att inte Dominiks grymma bildspråk gjorts rättvisa alla gånger.

Killing Them Softly visas i formatet 2.35:1 och upplösningen är 1080p.

Ljudet:
Ljudspåret som levereras av Dolby 5.1-mixen är långt ifrån det mest spännande jag hört i mina dagar. Killing Them Softly är ju, tyvärr måste jag säga, en ganska dialogtung historia. Vid några få tillfällen blixtrar det till i de mer intressanta scenerna och vi bjuds på några tjusiga panoreringar, men det räcker inte för att skörda poäng från den högre skalan. Däremot så är det omöjligt att inte nämna det superba soundtracket när vi snackar ljud. Tjusigt, tjusigt.

Extramaterialet:
Här finner vi några bortklippta scener samt en Behind the Scenes som skrapar lite på produktionens yta och hade kanske kunnat vara intressant om den vore längre än typ två minuter. Illa, illa