Legenden om Kung Arthur och hans riddare runt det runda bordet har jag aldrig funnit speciellt intressant. Det har dock gjorts otaliga antalet filmer om den orädde krigarkungen och hans älskade Guinevere, alla med olika infallsvinklar och handlingsförlopp. Den traditionella versionen brukar dock alltid ha ett antal stolpar gemensamt vilka vi alla känner till. Mycket förenklat: Merlin, ett svärd i en sten, drottning Guinevere, kämpen Lancelot, dessas kärlekssvek och sökandet efter graalen. Tillkommer gör också hur Arthur klär i grön slängkappa, stjäl från de rika och ger till de fattiga och hur han sedan gömmer sig i en enorm trähäst för att infiltrera staden Troja. Eller blandar jag ihop begreppen nu? Sak samma. Jag gillar inte Merlin, jag har aldrig gillat Lancelot och det där förbannade svärdet står mig upp i halsen. John Boorman helhemska 80-tals pekoral Excalibur kan till stor del ta åt sig äran för detta. Översminkade teaterskådisar sprang runt i hemmagjorda mössor och skrek ut romantiska 400-tals-repliker tills dess att biopubliken somnade. Min avsky till denna formidabelt usla film och mitt allmänna ointresse för legenden om Arthur är med all säkerhet orsaken till varför jag finner mig själv märkligt förtjust i Antoine Fuquas minst sagt originella variant på den odödliga, brittiska myten.
I King Arthur finns det inget kärlekssvek mellan Guinevere, Lancelot och Arthur. Merlin är ingen trollkarl, Mordred finns inte på världskartan och svärdet sitter inte fast i någon sten. Nej, denna gång berättas en saga om Lucius Artorius Castus (eller Kung Arthur), romersk officer som en sisådär 450 år efter Kristus skickas ut på ett sista uppdrag. Arthur och hans riddarna vid det runda bordet har tjänat det romerska riket i 15 år och har därmed förtjänat sin frihet efter slutförandet av uppdraget. Uppgiften är dock allt annat än enkel då de befalls att resa över det engelska höglandet och upp till landets norra del för att frita och eskortera en romersk biskop med familj. I vägen står Merlin och hans kroppsmålade skogsvildar samt Cedric och hans frustande armé av saxer.
Fuqua (som tidigare regisserat bland annat Training Day och Tears of the Sun) gör ett hedervärt arbete med King Arthur. Den omskrivna versionen på legenden om Arthur känns originell och intressant och den där råa, ogästvänligt verkliga berättartekniken som snabbt blivit hans riktmärke som regissör går igen i varje scen. Slawomir Idziaks foto är rått, kallt och bitvis väldigt elegant och hamnar långt ifrån den sedvanligt sliskiga bild av tidsåldern som vi vanligtvis ser. Hans Zimmers sountrack samspelar perfekt med filmens ursnygga foto och bildar tillsammans en bra helhet.
I King Arthur blandas trofast dåtid och mytomsspunna sagofigurer med en svårfångad nutid. Detta ter sig främst i filmens dialog som ofta känns modern och ibland lite väl utstuderad. Arthurs riddare häcklar varandra i diverse könsrelaterade frågor och när han väl stöter på den ursköna Guinevere återfinns inget av den urtypisk, medeltida hjälte-romansen utan en mer modern förtjusning dem i mellan. Detta är ett vågat men ändå noga uträknat stilgrepp för att locka en så bred publik som möjligt. Av samma anledning valdes en solbrun Brad Pitt in som rollen som Akilles i Troja där han också visade stjärten 124 gånger, allt för att roa en publik som vanligtvis inte lockas av urgamla historielegender eller påhittade medeltidsmyter. Jag kan tycka att flera av skådespelarna i King Arthur misslyckas med sin karaktärsgestalning och trollar bort sig själv i mixen av urgammalt och modernt. De som däremot inte gör det utan lyckas förmedla både styrka och svaghet är främst Clive Owen (Arthur) och Keira Knightley som Guinevere. Stellan Skarsgård spelar den genomonde ledaren för de hänsynslöse Saxarna (Cedric) men gör dessvärre en blek och ganska löjlig rolltolkning. Stellans knaggliga engelska och hans tilltufsade löshår fungerar lika dåligt som Til Schweigers karaktär Cynric (Cedrics son), tyvärr.
Director's Cut-utgåvan av King Arthur som nu släpps medför ett par viktiga förbättringar till filmen. Till att börja med får vi se nästan femton minuter mer slagfältsrealism (läs: våld) vilket jag tycker var ytterst nödvändigt i jämförelse men den allt för barntillåtna bioversionen. Sedan är även extramaterialet mycket väl tilltaget och bilden i riktig toppklass.
King Arthur Director's Cut är inte en superb film utan problem. Här finns krystad dialog, ett par riktigt taffliga skådespelarinsatser (Ioan Gruffudd, Ray Winstone, Stellan Skarsgård och Til Schweigers) samt lite berättartekniska missar. Här finns dock också en välskriven och spännande version av en uttjatad, överromantiserad myt, ursnyggt foto och en av tidernas mäktigaste stridsscener då Arthurs riddare möter Saxarna på en bräcklig sjöis. Bättre än Troja, sämre än Gladiator.