King of Kong

Man tror inte att det ska kunna vara särskilt underhållande. Mest bara tramsigt. Att se vuxna människor försöka slå rekord på gamla arkadspel i dryga timmen, men King of Kong är faktiskt något av det roligaste och samtidigt mest hjärtvärmande som jag sett på mycket länge. Vi får följa Steve Wiebe, en nobody från Washington som efter att ha blivit uppsagd från sitt jobb beslutar sig för att försöka sätta ett nytt världsrekord i Donkey Kong, vilket han också lyckas med som den första människan sedan Billy Mitchell lyckades knipa rekordet i början av 80-talet.

Segerns sötma blir dock inte långvarig då Billy inte kan acceptera nederlaget och drar igång en sanslös konspirationsteori kring fuskspel och andra oegentligheter som får rekordet att diskvalificeras. Steve får chansen att göra om rekordet inför publik på en speciell arkadhall där rekord inte ifrågasätts, men vägen mot ett erkännande för Steves del blir lång och krokig.

King of Kong är lika delar en fascinerande inblick i hur besatta människor kan bli av olika saker (arkadspel i det här fallet) som det är en studie i riktigt vidriga människor. Billy Mitchell är nämligen en hemsk människa som man direkt börjar ogilla starkt. Hans kaxiga sätt om hur han är bäst på Donkey Kong på grund av ett 20 år gammalt rekord känns väldigt svårt att ta till sig med tanke på hans vägran att ställa upp inför publik mot Steve och göra upp om rekordet på lika villkor. Mitchell är helt enkelt en usel förlorare som lever på sina gamla meriter och vägrar inse att det faktiskt finns någon som är bättre än han själv. Hans rädsla för att förlora är också väldigt uppenbar.

Steve Wiebe å andra sidan är en oerhört sympatisk kille som man verkligen känner för. Man vill att det ska gå bra för honom och att han ska få känna sig riktigt duktig på någonting i ett liv som annars mest kantats av tillfällen då han varit på väg att lyckas (sport-, musik- och yrkesmässigt), men sedan fallit på tröskeln och låtit chanserna glida han ur handen. När Steve kämpar för att få upprättelse, då önskar vi all han lycka från TV-soffan och föraktet mot Billy Mitchell växer sig bara ännu starkare.

King of Kong engagerar mig som tittare på så många sätt att det är svårt att ens räkna upp alla dess fina inslag. Men framförallt är det hur man målar upp rivaliteten mellan Wiebe och Mitchell - och framförallt hur Wiebe kämpar för upprättelsen som får mig att sitta som naglad vid TV-skärmen. Det är en underdoghistoria i dokumentärform av den typ som Disney annars brukar köra med i sina tårdrypande filmer. Fantastiskt ihopklippt med tonvis av lekfullhet och massvis av läckra bildlösningar från regissören Seth Gordons sida.

Sen måste man bara påpeka det än en gång. King of Kong är en perverst underhållande dokumentärfilm. Man skrattar i princip hela tiden och detta trots att en stor del av humorn inte ens är avsedd för att vara humor. Men man kan liksom inte låta bli att skratta högljutt åt en sådan människa som Billy Mitchell, världens sämsta förlorare och med en slipssmak som han borde pryglas för.

King of Kong är definitivt en av de bästa dokumentärfilmerna som jag någonsin sett och man behöver absolut inte vara någon inbiten arkadspelsfanatiker för att kunna njuta av den, det räcker såväl med att du bara känner för att skratta lite och få dig en glimt av hur besatta människor kan bli av vissa saker. Nackdelarna med den är i princip bara speltiden som med sin 1 timme och 20 minuter känns något fattig, men då är det å andra sidan 1 timme och 20 minuter av konstant underhållning och fantastiskt dokumentärsfilmsskapande som du har framför dig.

Se den!