Kingdom of the Planet of the Apes

Att följe upp älskade filmtrilogier är sällan en bra idé. Se bara på exempelvis Toy Story 4, Kristalldödskallens Rike, Jason Bourne eller Matrix Resurrection; när man inte vet när man ska sluta dras grymma filmserier lätt ner i smutsen i hopp om att upprepa framgångarna. Även om Matt Reeves aptrilogi inte direkt är någon filmisk kulmen var det en gedigen och välgjord trilogi som avslutade historien om revolutionären Ceasar fram till hans tragiska död på ett tillfredsställande vis, så vad kan en fjärde film i denna franchise möjligtvis bidra med?

Kingdom of the Planet of the Apes utspelar sig 300 år in i framtiden och handlar om helt nya karaktärer. Till en början känns nog detta som rätt val om nu franchisen så illa tvunget ska rebootas, vilket ger historieberättarna möjlighet att utforska andra delar av den numera apdominerade planeten. Den här gången får vi följa en medlem, Noa, i en fredfull ap-klan som specialiserar sig i örnuppfödning. En dag kidnappas hans by av maskerade ap-banditer och Noa - som får sällskap av en intelligent orangutang, en örn och en mystisk människoflicka - beger sig ut i vildmarken för att hitta sin familj igen.

Det är inte särskilt komplicerat, men det har de här filmerna aldrig behövt vara. Faktum är att Kingdom of the Planet of the Apes är direkt trivsam att uppleva sett till sina löjligt snygga specialeffekter. Bäst är filmen när den bara utforskar den grönskande postapokalypsen och de mossiga kvarlevorna från människorna, som en gång i tiden dominerade världen. Jag gillar att se ansiktsrörelserna, att höra aporna grymta fram legender från förr, att se hur dessa interagerar med omvärlden, hur dammpartiklar fastnar på deras päls. Det här är den typ av film där man glömmer bort för ett litet ögonblick att man tittar på datoranimerade figurer, då det är så lätt att bara luta sig tillbaka och njuta av ett så audiovisuellt krispigt äventyr.

Filmen fungerar bäst i sin första och andra akt, men när man väl når den tredje akten börjar man känna hur filmen går på tomgång, där filmserien återigen trampar vatten genom att diskutera huruvida apor och människor kan leva i harmoni - en diskussion som känns mer tröttsam än spännande nu när vi har nått fyra filmer. Filmen saknar bett, lite mer av den brutalitet som fanns närvarande i Matt Reeves filmer. Detta är kanske inte så konstigt då filmen denna gång regisserades av Wes Ball, som stod för de intetsägande Maze Runner-filmerna. Det känns lite för harmlöst och konventionellt ju längre karaktärerna rotar i mänsklighetens hemligheter.

Filmen är dessutom minst 20 minuter för lång. Med det sagt är Kingdom of the Planet of the Apes långt ifrån en dålig film och för att vara en fjärde film i en franchise är det ändå ett underhållande nytt kapitel som verkligen kan ta vilken riktning som helst om Fox nu bestämmer sig för att pumpa ut fler filmer. Jag är fortfarande såld på filmvärlden, men nästa gång ser jag gärna att filmserien tar lite mer risker med sin fenomenala premiss.