Kingsman: The Secret Service

Filmen:
Det finns så mycket som jag älskar med Matthew Vaughns senaste Mark Millar-filmatisering Kingsman: The Secret Service. Som det faktum att den lyckas göra Colin Firth svincool och stenhård på samma gång (en uppgift som jag trodde var omöjlig att lyckas med). Eller den makabra, ultravåldsamma och allmänt underbara kyrkscenen som får det mesta i våldsväg att blekna i jämförelse och skulle få virrpannan Siewert Öholm att sprängas av vrede under 80-talets Studio S-era.

Men vad jag däremot inte förstår är titeln. Varför i hela fridens namn kändes det nödvändigt att lägga till Kingsman i titeln? Serien heter The Secret Service. Rätt och slätt. Ett simpelt och snyggt namn som definitivt inte behöver något Kingsman adderat för att sälja bättre. Om något, så låter Kingsman som världens sämsta superhjälte. En blekfet lajvare som klär sig i kungakläder. Så. Nu har jag fått gnälla av mig. Det känns bra. För om vi bortser från själva titeln, så är Kingsman: The Secret Service en av årets allra mest underhållande och skruvade actionrullar. Vaughn knipsar av bromskabeln redan i första scenen och gasar sen på i ett rasande tempo fram till eftertexterna. Vaughn bjuder på ytterligare en vansinnigt underhållande, snuskigt våldsam och läckert gjord serietidningsaction helt i linje med hans förra Millar-pärla Kick-Ass.

Det är fullt ös från första till sista sekund där Vaughns lekfulla berättande går från den ena hysteriska scenen till den andra med ett sådant flyt att det är snudd på omöjligt att ha en endaste tråkig sekund under de två timmar som filmen klockar in på. Skurkar med sylvassa knivar som benproteser, kidnappade svenska prinsessor och ovan nämnda kyrkoslakt som går till filmhistorien som en av de våldsammare sekvenserna som fångats i en serietidningsadaptation gör också sitt för att få sekunderna att formligen flyga iväg. Firth är klockren i sin roll som gentlemannaspion med rätt att sparka rumpa och har gott sällskap av nykomlingen Taron Egerton, Samuel L. Jackson som en Spike Lee-kopia med extrem läspning och Mark Strong som stenhård träningsledare på Kingsman-akademin.

Men det är manuset som är den verkligt stora hjälten i sammanhanget. Underbara one-liners, klockrena replikskiften och sekvenser som är så upp över öronen helknasiga att man knappt tror sina ögon (även om man läst serien). Det är en film som definitivt inte kommer att tilltala alla. Många kommer känna sig äcklade av frossandet i våld och de i grund och botten rätt smaklösa sexskämten (som går lite överstyr ibland), medan andra som läst Millars alster tidigare/sett Kick-Ass förmodligen kommer att ha en riktigt trevlig stund med en av årets allra mest underhållande filmer.

Bilden:
Förutom ett par ögonblick där CGI-effekterna inte riktigt smälter in i omgivningarna, utan snarare sticker ut genom att antingen se lite suddiga ut eller alldeles för perfekta, så bjuder Kingsman: The Secret Service på en suverän skärpa, levande färger och en grym svärta.

Bilden är i formatet 2.39:1.

Ljudet:
Strålande. Fullkomligt strålande. DTS-HD Master Audio 7.1-spåret som inkluderats på den här Blu-rayutgåvan är en enda lång uppvisning i välbalanserade dialoger som klarar av att hävda sig även i de allra mest intensiva actionscenerna, massiv basstyrka som inte viker en tum och förstklassiga surroundeffekter som gör det till en ren och skär njutning att lyssna på. Att sen även musikinslagen är av ytterst toppklass gör knappast saken sämre.

Extramaterialet:
Sex featurettes med en total speltid på lite drygt 90 minuter, lite bildgallerier och en trailer.