Kiss Kiss Bang Bang

Att det är vinnaren som skriver historien är inte mer kontroversiellt än att påstå att Pyttemjuks grundare Bill Gates är snuskigt rik (bli singel någon gång då!). Även om man inte tänker så mycket på det så gäller exakt samma princip inom filmens värld. Ta bara Tarantinos debutfilm Reservoir Dogs som hyllades sönder och samman och snart resulterade i att Quentin hade hela Hollywood ätandes ur sin hand. Vad inte lika många vet är att filmen i mångt och mycket är snubblande nära ett rent plagiat på Hong Kong-rullen City on Fire från 1987. Många uppmärksammade faktumet men Tarantino förnekade det och debatten ebbade snart ut. Reservoir Dogs vann slaget och skrev historien och väldigt få personer har ens hört talas om City on Fire.

Vad jag ville komma fram till är att allting återanvänds och att alla lånar från alla. Det finns till och med ett citat värt att dra upp: "Amatörer lånar, genier stjäl". Men det gäller att låna från rätt saker, späda ut det med något eget, göra det bättre än originalet och därmed se till att man själv får skriva historien. Ungefär som regissören Shane Black gör i actionkomedin Kiss Kiss Bang Bang.

Harry Lockhart (Robert Downey Jr.) är en småfifflare som på jakt undan rättvisan råkar stor-ma in mitt i en filmaudition. Det vill sig inte bättre än att han är så övertygande att han får rollen som detektiv och skickas iväg till Los Angeles där han tussas ihop med sin ungdomskärlek och den riktige privatdetektiven Perry (Val Kilmer). Det saknas alltså bara en mordgåta för att göra deckarupplägget komplett, en detalj som snart infrias. Sedan gäller det att hålla ögonen rätt i mun och tungan på skaft och allt vad det nu inte heter. Kiss Kiss Bang Bang leker och driver med berättarformen och kan när som helst hoppa fram och tillbaka i handlingen och påpeka det absurda i det som händer. Och så har vi Harry Lockharts förvirrade och småironiska berättarröst som nästan hade varit värd att lyssna på även på kassettband utan filmen.

Det ligger nära till hands att se Kiss Kiss Bang Bang som en förfinad och maximerad variant av Shane Blacks andra manus Long Kiss Goodnight och Dödligt Vapen. Eller som den felande länken mellan film noir och bröderna Coens lättsammare filmer. Den påminner även en del om detektivkomedin Zero Effect och en del inspiration har inhämtats från Tarantino himself. Även om storyn inte lär skriva in sig i historieböckerna är de sylvassa replikskiftena och den självparodiska tonen antagligen bland det mest begåvade som har snickrats ihop på många år. Eller vad ska man säga om en replik som: "Don't worry, I saw Lord of the Rings. I'm not going to end this 17 times."

Att se Kilmer och Downeys karaktärer interagera är som att se två hundar på stan. De står och skäller på varandra och man vet inte om det är för att de gillar varandra eller för att de vill slita varandra i stycken. Obetalbart i all sin enkelhet. Underhållningsvärdet ligger i kassaskåpssäkert förvar hos Downey och Kilmer. Missa inte!

Tyvärr har Warner frångått sin trevliga vana att släppa riktigt bra 2-discar, här bjuds det bara på ett kommentarspår, filmsekvenser och en futtig trailer. Å andra sidan har Kiss Kiss Bang Bang fått sparsmakade utgåvor även i resten av världen. Med andra ord är det nog läge för ett special edition-släpp framöver. Bild och ljud är fullt godkänt men imponerar inte.