Knock at the Cabin

Han har en olustig förmåga att skriva dialog som känns alldeles för uppenbar, den gamle Sjätte sinnet-regissören M. Night Shyamalan som under de senaste åren släppt filmerna Glass samt Old. Mycket av det som hans karaktärer uttalar är saker som jag som publik redan begripit. Saker som kanske egentligen inte behövde uttalas, alls. För det var redan underförstått eller kommunicerat genom logik, "world building" eller nyanser i bildspråket. Och det tillsammans med hur svårt han ibland har, Shyamalan, att få sina huvudaktörer att verkligen övertyga - Har i omgångar gjort att jag avskytt hans filmer. The Happening, Lady in the Water, Signs, Old, Glass, The Last Airbender, After Earth... Det mesta där anser jag vara rent, genuint skräp men med det sagt kan han ju även erbjuda spännande, tighta filmer som Split eller Sjätte sinnet.

Knock at the Cabin är baserad på boken The Cabin at the End of the World skriven av Paul Tremblay och även om jag inte läst den, så har jag förstått att Shyamalans adaption är mörkare även om den samtidigt tydligen ska vara något mindre våldsam. Storyn är simpel men intressant. Ett homosexuellt par har med sin adopterade dotter rest ut till landet för att semestra lite i deras sommarstuga när fyra stycken beväpnade personer plötsligt dyker upp och kräver att de låser upp ytterdörren. Resten, eller i grunden hela storyn som denna film baseras på, vill jag inte gå in på eftersom allt förutom premissen som avhandlas under de första fyra minuterna här, är renodlade spoilers. Jag vill att du, likt jag, kliver in utan vetskap om storyutvecklingen för det tror jag kommer att gynna din koncentration, precis som det gjorde för mig.

Det jag däremot kan säga är att Knock at the Cabin i grunden kretsar kring tro och övertygelse vilket är samma motivation som storyn i Signs och Sjätte sinnet bygger på och Shyamalan är bra på att väcka tankar, ifrågasätta och fascinera med sin egen syn på tro och religion och här blir det snabbt både och. Handlingen i den här filmen kräver en av karaktärerna att göra stora uppoffringar för de andras skull och det blir moraliskt komplext och väldigt nervigt efter den inledande halvtimmen och skådespeleriet är för det mesta bättre än hur dialogen skrivits. Framförallt är det för mig den för mig tidigare helt okända TV.skådespelaren Ben Aldridge (Andrew) som stjäl showen här då hans passivt aggressiva men kapabla och logiska figur driver handlingen framåt. Jonathan Groff från Netflix-serien Mindhunter är också bra men inte lika bra och när det gäller WWE-brottaren och Guardians of the Galaxy-stjärnan Dave Bautista anser jag honom vara helt fel i denna roll. Hans stora, starka, fysiskt hotfulla men intelligenta och plågat omsorgsfulla Leonard är en i grunden intressant karaktär, här, men Bautistas endimensionella leveranser av dialogen sabbar en del.

Trots detta och trots att detta känns som en pjäs som äger rum i en nybyggd, plastig låtsasstuga (det syns så otroligt väl att huset byggts i en studio, enbart för filminspelningens skull) är Knock at the Cabin en av Shyamalans bättre filmer och för mig något av en positiv överraskning. Den är rapp, tempomässigt lyckad, spännande och en smula bisarr - på helt rätt sätt. Ben Aldridge kommer dessutom att få drösvis och åter drösvis med erbjudande om stora filmroller efter detta då den killen gick från ingenting till allt efter sin lysande tolkning av karaktären Andrew.