Konferensen (Netflix)

Ensligt belägen stugby vid en sjö där morgondimman ligger lika tät som över slagfältet vid Lützen. Skådeplatsen för den svenska skräckkomedin, Konferensen känns onekligen igen och filmen hade också mycket riktigt premiär fredagen den 13:e men istället för naiva tonåringar redo att ta steget in i vuxenlivet så är det nu offentlig sektor som har samlats i lätt lövskog för att mellan PowerPoint-slides bli brutalt slaktade av okänd gärningsperson.

Och till viss det är det riktigt risigt. Det går inte att beskriva på annat sätt. Det är lågprisskräck när den är som allra sämst. En budgetslasher. Med en Ullaredsversion av Jason Voorhees. Mer buskis än rysare där varenda karaktär är outhärdlig och ständigt pendlar mellan zen och utmattningssyndrom. Här, i Kolarängen skall det nämligen byggas köpcentrum och kontraktsstressen är påtaglig och stämningen mellan kommuntjänstemännen blir sämre för varje dag och vad gör man då som chef? Jo, alla som någon gång jobbat i ett team vet att det vankas team building, eller kompetensutveckling som det så fint heter och vill man undvika mutanklagelser och läckta foton på vaskade skattemedel så blir det ytterst sällan som i Succession, där man hyr in sig på en lyx-resort med alla tänkbara bekvämligheter. Nej, i stället brukar det landa någonstans långt utanför civilisationen där man får vara glad om det finns rinnande vatten och elektricitet. Här blir man parvis inackorderade i små mögeldoftande stugor och sedan står det diverse gruppaktiviteter på agendan, tillsammans med en aldrig sinande mängd pissljummen fulöl och billigt rödtjut på låda. Och så konferens förstås.

En konferensdel som sällan resulterar i mycket annat än gräl och regelbundna avbrott för fika och den här delen skildrar Patrik Eklund utmärkt. Det är precis så ångestfyllt som det låter och igenkänningsfaktorn är hög för den som någon gång själv har suttit där. I dåligt isolerade byggen, iklädd fleecetröja för att stänga ute den värsta kylan och en överkonsumtion av värktabletter för att mota den annalkande migränen i grind. För den som har genomlidit den trötta pausunderhållningen där någon av kollegorna klär ut sig till något "spexigt" och showar loss. Vi som suttit på rangliga pinnstolar och lyssnat på ett föredrag från Steve Jobs som någon mellanchef slappt har översatt med Google Translate kvällen innan och gjort till sitt eget, gärna med vissa delar fortfarande språkligt intakta så att man får in lite engelska branschfloskler också. För oss så är det här lysande. Här finns till med den klassiska Birgit Friggebo-referensen som passar perfekt i sammanhanget och det lika klassiska "Nej, det är faktiskt en dag i morgon också." Tyvärr är skräckaspekten i det hela betydligt svagare för även om Eklund vräker på för allt vad tygen håller med varenda mordvapen som står till buds ute på vischan så blir det aldrig någonsin varken läskigt eller spännande.

Ibland sker också slakten utanför bild vilket känns lite märkligt i en film som marknadsförts som en slasher och med tanke på att andra scener är rena avrättningarna så är det ju inte frågan om någon medveten nedtoning av våld. Nu är ju förvisso genren skräckkomedi generös på det sättet eftersom man alltid kan spekulera i om huruvida den mer komiska aspekten skall stå i fokus eller om vi som publik bör se filmen som något läbbigt. Det är en svår balansgång det där som få lyckas med och Konferensen är sannerligen varken en Evil Dead eller en Shaun of the Dead men i det stora hela så lyckas Eklund ändå balansera det där hyfsat bra. Mycket tack vare en etablerad ensemble som verkligen verkar gå in för att ha kul på jobbet, ibland kanske lite väl kul då överspelet stundtals saknar gränser men i grunden så är förstås Adam Lundgren, Eva Melander, Christoffer Nordenrot och Cecilia Nilsson så pass rutinerade att de klarar av att hålla detta på en hyggligt välspelad och underhållande nivå. Där i synnerhet Lundgren i sin Patrick Bateman-inspirerade roll sticker ut även om hans karaktär Jonas precis som övriga saknar något riktigt djup. Det är nämligen ett av de största problemen här, och i genren i stort. Att de i slutändan bara är kanonmat. Boken som filmen är baserad på lägger stor vikt vid just karaktärsutveckling och att handlingar också har konsekvenser men här är den delen, precis som diverse lemmar mer eller mindre helt avkapad. Något som däremot inte är avkapat alls, är den stora andelen pappaskämt.

Svensk skräckfilm växer inte på träd så jag välkomnar ändå försöket och jämfört med sin branschkollega Joakim Lundells Feed och Canceled så framstår Eklunds Konferensen trots allt som rena Oscarsmaterialet. En allt mer aktuell diskussion är huruvida man skall bedöma underhållning subjektivt eller objektivt. Spelar recensentens åsikter egentligen någon roll eller har jag skrivit fem tusen tecken helt i onödan? Nå. Det är väl lika bra att helgardera. Uppehålla sig i båda lägren. Subjektivt blir betyget en femma men objektivt så kan man helt klart plocka ner den ett par snäpp. Det är dock betydligt svårare att bedöma en film rent objektivt så en trea kanske. Den har trots allt både bild, ljud och manus.