Kon-Tiki

Filmen:
En vanlig bild, eller snarare missuppfattning, av norrmän bland oss svenskar är någon som är lite bakom flötet och med en förmåga att vara hemskt klantig. Präglade av miljontals trötta Norgehistorier och TV-karaktärer som Fleksnes är det kanske lätt att ibland falla dit på fördomarna om hur en norsk människa egentligen är. Efter en titt på verklighetsbaserade dramat Kon-Tiki (Norges bidrag till Oscarsgalan i år) kan förhoppningsvis den myten krossas i minst tiotusen bitar och bilden av norrmän bli lite mer nyanserad.

För det är svårt att kalla filmens huvudperson Thor Heyerdahl för något annat än en av de hårdaste människorna som någonsin sett dagens ljus. Bakom flötet? Förmodligen. Men hård som en norsk Charles Bronson korsbefruktad med Clint Eastwood och en redigt stor gråsten? Utan tvekan. 1947 fick världen upp ögonen för Heyerdahl som hade en idé om att Polynesien hade blivit befolkad av människor från Sydamerika, vilket gick tvärtemot den etablerade teorin om att invandringen skett från Asien. För att bevisa sin tes bestämde sig Heyerdahl tillsammans med fem andra män för att transportera sig drygt 8000 kilometer över Stilla Havet på en primitiv balsaflotte kallad Kon-Tiki gjord på samma sätt som de gamla sydamerikanerna använde under deras migration till Polynesien. Som om det inte låter nog livsfarligt att färdas en så lång sträcka till havs på en flotte byggd av material som andra människor knappt skulle våga använda på en liten svensk insjö, så var det dessutom så att Heyerdahl inte kunde simma och var livrädd för vatten.

Det vore en lögn att påstå att jag är särskilt välbevandrad i norsk film. Men jag vågar ändå påstå att Kon-Tiki är något av det bästa som hänt vårt kära grannland sedan lusekoftor och Therese Johaug. Kon-Tiki känns påkostad från första till sista sekund. En storslagen berättelse där man som tittare pendlar mellan att skratta gott åt den ganska skämtsamma jargongen mellan besättningsmedlemmarna på flotten och att känna hjärtat i halsgropen under filmens många nervpirrande spänningsögonblick. Regissörerna Joachim Rönning och Espen Sandberg bjuder oss på en hissnande vacker film där fotot är så läckert att man ibland stirrar med ett fånigt leende på skärmen och där specialeffekterna håller riktigt hög klass. De bemästrar såväl filmens lugnare ögonblick som scenerna där helvetet är nära att braka loss och det kommer knappast som någon överraskning att Hollywood fått upp ögonen för herrarna.

Bland skådespelarna är det främst huvudrollsinnehavaren Pål Sverre Hagen som imponerar stort. Han målar upp sin Heyerdahl som en nyfiken människa som inte låter sin rädsla för vatten sätta käppar i hjulet för att bevisa sina påståenden. Det är svårt att inte fatta tycke för karaktären tack vare Hagens fina skådespelare som lyfter många av filmens scener när de andra skådespelarna inte riktigt klarar av att leverera samma höjd. Gustaf Skarsgård är dock bra som vanligt i en biroll som besättningens svenska medlem.

Kon-Tiki trampar omkring lite i rätt mossiga flashbacks under filmens inledande halvtimme, däribland en olidligt töntig scen från Heyerdahls barndom som mer känns som något ur Lilla Jönssonligan än en seriös film som denna. Men efter det släpps alla handbromsar och vi kastas in i en spännande, dramatisk och oerhört välgjord berättelse som definitivt hör till något av det bästa som gjorts i norden på senare år.

Bilden:
Kon-Tiki ser löjligt läcker ut på Blu-ray med fullständigt underbara färger (havets blå nyanser och flottens varma träfärger kommer verkligen till liv), knivskarpa detaljer och en tung och mastig svärta som gör filmens mörkare scener till en fröjd att titta på. Brus, smuts och andra defekter lyser helt med sin frånvaro i den här fina transfern som bjuder på riktigt bra bildkvalitet rakt igenom.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.35:1.

Ljudet:
Här finns ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som kanske inte imponerar så värst mycket i filmens många dialogscener, men när väl besättningen ger sig ut till havs vaknar mixen till liv och det bjuds på en kavalkad av grymma surroundeffekter där knarrande trä från flotten varvas med dånande vågor och läckra musiksnuttar. Kanske att basmomenten hade kunnat vara lite mer kraftfulla, men i övrigt ett klockrent ljudspår.

Extramaterialet:
Här finns ett kommentarspår med Joachim Rönning och Espen Sandberg som levererar ett intressant och matigt spår fyllt av roliga anekdoter och god stämning.