Kramer mot Kramer

Filmen:
Kramer mot Kramer är en av Dustin Hoffmans allra bästa filmer men det var nära att det inte blev något alls. Han låg själv i skilsmässa vid tidpunkten och var inte alls sugen på att göra film, eller att göra något alls för den delen. Men regissören Robert Benton lyckades övertala honom och det är vi glada för. Filmen handlar om vårdnadstvister. 1979 var det kontroversiellt och många ansåg det befriande att någon lyfte upp ämnet i dagsljuset.

Familjen Ted och Joanna Kramer samt sonen Billy lever ett hektiskt liv. Ted är helt uppslukad i sitt jobb och märker inte att familjen hamnar i kläm. Till slut får Joanna nog och bestämmer sig för att lämna dem. Kvar blir den allt mer stressade Ted och sjuåriga Billy. För att börja i totalt kaos vänder det till slut och Ted och Billy börjar få ett riktigt sunt förhållande. Men sen dyker Joanna upp igen, hon vill ha Billy och en smutsig vårdnadstvist börjar.

En del 70-talsfilmer är oerhört långsamma och långtråkiga. Kramer mot Kramer har inte heller något högt tempo men den är gjord med sån finess att det blir en ren njutning att titta på. Robert Benton har lyckats fånga det som gör en bra film. En intressant och trovärdig story kombinerat med briljant skådespel, som bäddat för succé. Det är inte ofta man ser skådespelare med så stor glöd för en film. Dustin Hoffman är riktigt övertygande i sin roll och den då stigande stjärnan Meryl Streep, stärkt av sin Oscar för Deer Hunter året innan är fantastisk.

Kramer mot Kramer ägde Oscarsgalan 1980. Den tog hem hela fem priser och var nominerad i 9 kategorier. Två av de tyngsta priserna gick till Dustin Hoffman respektive Meryl Streep för sina imponerande insatser. Även regissören Robert Benton fick lämna galan med en glänsande statyett. Kramer mot Kramer är en ärlig film och det är nog många som känner igen sig. En uppslitande skilsmässa och ett barn i kläm är inget trevligt att få uppleva. Köp eller hyr för en timme och trekvarts kvalitétsfilm.

Bilden:
Med runt 30 år på nacken var mina förväntningar dämpade. Men det är en riktigt hygglig bild Kramer mot Kramer har att erbjuda. Originalfilmen måste ha lagrats på ett bra ställe för några repor eller fulheter syns inte till. Det är så kliniskt rent att det är svårt att tro att den faktiskt är gjord under Disco-eran. Skärpan är medelmåttig, närscenerna är skarpa och trevliga men stundtals blir det groteskt suddigt. Färgerna är över lag godkända. Fin mättnad och minimalt med blödningar men ansiktena ser skära ut. Svärtan är bra, den är fyllig och detaljerad på samma gång. Kramer mot Kramer har även undgått brusreduceringsbehandling och ett typiskt filmbrus ligger över filmen. Eventuellt störande för vissa. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 1,85:1.

Ljudet:
Kramer mot Kramer har fått en Dolby TrueHD-ljudmix som gör vad den kan för källmaterialet. I äldre filmer är det oftast dialogen som avslöjar åldern och tyvärr även här. Dialogen låter en aning murkig och otydlig. Men placeringen går det inte att klaga på. Surroundkanalerna används sparsamt men de omgivande ljuden låter förvånansvärt klara och skarpa. Basen gör inte värst mycket väsen av sig.

Extramaterialet:
Det finns en 48 minuter lång dokumentär om filmen. Dessvärre är det mesta ren skräp där de inblandade vräker komplimanger över varandra så att de nästan skäms. Fast några roliga anekdoter från filmen bjuds det på. Bland annat hur de fick Billy (Justin Henry) att gråta genom att säga att han aldrig mer kommer få se kameramännen och de övriga skådespelarna han blivit vän med, elakt är bara förnamnet. Om de bara hade klippt 20 minuter fjäsk hade dokumentären varit bra.