Lars and the Real Girl

Ryan Gosling är en extraordinär skådespelartalang. Det har jag tyckt ända sedan jag såg honom i United States of Leland där han spelar något av en grubblande Donnie Darko-klon. Fast frågan är om inte Gosling stod inför sitt livs utmaning i den här lätt skruvade rullen där han blir kär i en docka. Och visst brukar man skämta om att det på många sätt skulle vara skönt med en docka som partner. En som aldrig säger emot, pladdrar för mycket och äter upp all ens Ben & Jerry-glass. Lars hade dessutom förmånen att få specialdesigna utseendet på sin eftersom han beställde den på nätet. Han fick till och med en liten livshistoria till som tillhör dockan, som han kallar för Bianca.

Så, hur blir man egentligen kär i en docka? Svaret kan vara så enkelt som att man helt enkelt inte har alla hönsen hemma. I vilket fall som helst så stämmer det in på Lars som är en artig ung man men med sociala problem och svårt att skilja på verklighet och fiktion. Hans bror och broderns flickvän blir så klart bestörta när Lars presenterar dem för sin nya plastflickvän som Lars på fullt allvar tror är levande. Men psykologen rekommenderar att omgivningen spelar med och låtsas som att Bianca verkligen är riktig eftersom det trots allt är Lars rätt att skapa sin egen verklighet.

Så lunkar storyn på tills Lars fattar tycke för en annan tjej, arbetskamraten Margo. Gjord av kött och blod. Kanske börjar det bli dags att lämna plastbruden till återvinningsstationen nu? Filmen följer några givna indieregler såsom långsamt tempo, lite halvflummig musik och avsaknad av sedvanlig från A till Ö-struktur. Vill man generalisera ännu mer kan man säga att den känns tämligen oamerikansk. Regissören tar sig an ämnen som förlust av anhöriga och det ingenmanslandsaktiga tillstånd man kan hamna i, Lars är till exempel så svältfödd på närkontakt att det bränns när någon rör vid honom. I slutändan är det förstås också en film om kärlek och mänskliga relationer. Förutom

Gosling finns det andra ess på rollistan som till exempel Emily Mortimer som visar kvalitet rakt igenom som orolig men öppensinnad flickvän till Lars bror. Och Kelli Garner är ytterst kompetent som den tillbakadragna Margo som senare blir föremål för Lars intressen. Sedan är ju plastdockan Bianca himla bra också... Nej, seriöst. Lars and the Real Girl är en skön film som hela tiden lyckas hålla en empatisk ton i filmen utan pekpinnar och plump humor. Och vem vet, om 300 år kanske alla har en docka som partner när mänskligheten inte räcker till för varandra rent antalsmässigt. Fast då kanske man tar en robot istället i och för sig.